Nedräkningen Har Börjat. . .

..10 dagar kvar tills vi åker! =D

Dagen började med ett leende på läpparna, jag tänkte att " yes, äntligen en bra dag! " . Vad händer? Jo mina humörsvängningar började spela mej ett spratt igen, stämningsläget sjönk och jag började känna stress, press och panik.
Vela så gärna åka upp på kalas, visa mina syskon att jag faktiskt bryr mej om dom även om vi sällan ses eller hörs av numera. Samtidigt vela jag vara hemma och hjälpa Viktor med städ och annat jox.
" Jag räcker inte till, hur fan ska jag göra?! " 
Den lilla självkänsla jag hade försvann totalt, jag känner mej oduglig och hur jag än vrider och vänder på saker och ting så blir de alltid fel.
Skulle ha tagit 12.17 tåget till Gävle efter många om och men.. MEN.. jag föll ihop i en hög på golvet och tårarna rann. Suck.. varför ska inte jag kunna få leva "normalt" utan att ständigt känna känslan av värdelöshet?
För höga krav och taskig självkänsla är svaret men de är fanken inte lätt att vända på de till de bättre!

Nu sitter jag hemma i Uppsala med en grym ångest och panik, tröst äter en kladdkaksbit och försöker komma i balans. Skönt iaf att mamma är förstående! Vi bestämde att jag åker upp på tisdag istället, sover över hemma hos mamma  och har tid till att umgås och städa lghten i lugnan ro.
Ångrar att jag inte åkte, de är inge roligt att vända ut och in på sej själv för någon som inte uppskattar de. Just nu är jag jävligt bitter..


Grattis lillebror på 17 årsdagen! En värdelös ålder, jag vet.
" Bara " ett år kvar tills du blir myndig :P