Från glädje till rädsla.
Ultraljudet närmar sig med stormsteg och lika snabbt har rädslan kommit.
Hela sommaren har jag längtat och räknat ner veckorna, varit glad och förväntasfull vid tanken på ultraljudet. Men nu är jag rädd!
Någon som känner igen sig?
Heeelt normalt gumman.. jag förstår dig för när jag vääntade oliver va det precis samma känsla sååå förväntansfull men sen började jag tro både det ena och det andra och vad som kunde visa sig men även att jag bara inbillat mig och det inte alls va någon bebis i min mage att det skulle va tomt va sååå rädd när vi väntade på att bli uppropade när vi satt i väntrummet kunde pusta ut när jag låg där och huvudet kom upp på skärmen så ta det lugnt och du ska se att det kommer bli helt underbart! kraaam
Jaa gud ja vad jag känner igen mig.
Jag var helt säker på att lillan bara hade ett ben på första ultraljudet. På andra ultaljudet var jag bergsäker på att det var en dvärg :P
Tankarna snurrar i skallen att det ska vara något fel. Även efter UL snurrade det i mitt huvud. Är bebis döv? blind? något annat fel?
