Ska jag få vara lycklig någon gång,
eller kommer allt bara vara förluster och tvång?

Jag önskar jag också kunde få vara glad,
någon gång få leva lite som på blommor och blad,
sorglös och modig, istället för utsliten och blodig.

Hur ska jag orka om jag aldrig tårarna kan torka?

Jag kunde njuta av mitt liv när du fanns där inne,
nu är du bara mitt oförglömliga minne.
Vårt lilla barn så efterlängtad du var, när jag dig i magen bar.
Nu finns bara en grym tomhet kvar och massa frågor utan svar.

Varför detta skulle hända just mig,
den frågan kommer man alltid ställa sig.

Nu kan jag bara försöka leva, med mitt hjärtas stora reva.

Utan dig känns det meningslöst och trist,
jag har efter du försvann nästan allt mitt hopp mist.
Trots att jag gjorde allt jag kunde och längtade så,
kommer vi aldrig träffas, vi två. Du kommer alltid fattas mig.