Bra start på dagen, eller så inte!
Skjutsade Viktor till Arlanda 05 imorse.
När jag ändå var på rull så passade jag på att åka till huset för att skotta snö och fixa lite annat. Efter att ha skottat i en halvtimme var jag super stolt över mig själv och magen vrålade,
satte mig i bilen och började fantisera om vilken brakfrukost jag skulle unna mig när jag kom hem. Trodde jag ja! Det vart tvärtstopp, bokstavligt talat. Jag körde fast med bilen.

Skottade undan så mycket snö jag kunde och hoppades att det skulle få fäste.
Men nää... jag kände paniken växa inombords, skottade ännu mer och försökte i vild förtvivlan få bilen i rullning.

Vid den tiden imorse var det fortfarande mörkt ute och jag stod dessutom väldigt dumt till,
nästintill livsfarligt skulle jag vilja påstå.
Vägen där är tungt trafikerad men tror ni att det var någon som hjälpte mig?
Jag stod där i mörkret i 1½ timme, dåligt klädd, med varningsblinkersen på och grät av frustration. Fy fan för svenskar säger jag bara!
Det är så typiskt svenskt, att inte stanna och erbjuda sin hjälp,
vad är det för fel på oss egentligen?!

Tillsist lyckades Viktor få tag på en arbetskollega som skulle komma och hjälpa mig loss.
Det slutade med att jag fick komma och hjälpa honom loss för även han körde fast.

Efter tre timmar är jag nu loss och äntligen hemma! Jag är helt tömd på energi och stelfrusen.
Såhär i efterhand kan jag skratta åt eländet men när man väl är i en sån situation är det då fan inte roligt! Om jag ändå hade haft våran Audi, då hade jag förmodligen aldrig kört fast.




Nää, nu vill jag inte ha mer snö, ge mig vår!