Det blir aldrig som man har tänkt sig. Nu är jag tillbaka hemma i Uppsala igen, tidigare än planerat. Dock så åkte jag hem pga någonting väldigt otrevligt! Jag har spenderat kvällen hos veterinären med en av mina katter, Kenzo. Hans svans hänger som en trasa ner i backen och han har fruktansvärt ont.

För att göra en lång historia lite kortare -
efter flera undersökningar och röntgenplåtar konstaterade veterinären att Kenzo inte blivit påkörd, han har inte varit i slagsmål med något annat djur... han har råkat ut för yttre våld som orsakat så pass allvarliga skador att han måste amputera bort sin svans eller i värsta fall somna in. Våldet för att orsaka dessa skador kräver sån kraft att bara en människa kan orsaka det. Skulle han tex blivit klämd i en dörr så skulle han har fått andra skador, om han fått någonting över sig eller blivit påkörd likaså.

Hur kan man vara så grym? Jag finner inga ord. Jag känner mig tom inombords och äcklas av tanken på att det någonstans i min närhet vandrar en människa som är så ond. Vad händer härnäst? Jag känner obehag! Skulle jag få reda på vem som gjort detta så skulle jag garanterat göra mig olycklig...

Imorgon ska ytterligare en veterinär kolla på röntgenplåtarna och ge ett utlåtande. Vi får helt enkelt avvakta och se hur den här sorliga historian slutar.