Studenter överallt!

Jag blir ledsen när jag tänker på att jag aldrig fick ta studenten, det är ju en stor händelse i en ungdoms liv. Lämna skolåren bakom sej och kliva in i arbetslivet, bli "vuxen".
Jag vela också ha en fin vit klänning och få hår, make up och naglar fixade och få skrika mej hes på ett lastbilsflak. "För jag har tagit studenteeeeeen, fy fan va jag är bra!"

Jag blir ledsen när jag tänker på att jag har växt upp utan en pappa.
Så många tårar, frågor, känslan av att vara värdelös och avundsjuka till andra barn som faktiskt hade en pappa. Dom flesta av mina "bästisar" stod närmare sin pappa än va dom gjorde sin mamma. Jag kommer ihåg att jag i början av skoltiden ibland ljög för mina kompisar om "pappa". Jag kunde säga att han bodde i en annan stad eller att han var hockeyproffs i ett annat land. Det var svårt att acceptera att jag faktiskt inte hade en pappa vid min sida. Födelsedagar, jularna och skolavslutningarna var ändå värst, det var då jag saknade honom som mest. Jag drömde och hoppades att det en dag skulle bli annorlunda, en dag så skulle jag få vara med min pappa. Efter många år av svek och funderingar på varför han inte vela ha mej i sitt liv så övergick alla känslor till hat, jag sa att han var död. Och det är han på sätt och vis, för mej, i mitt hjärta. Jag har under mina 21 år tvingats lära mej att leva utan honom och med facit i hand så är jag glad över att jag inte vart en del av hans nya familj. Fy fan säger jag bara, vilket kaos!
Hans svek finns inom mej, jag har flera ärr i själen och hjärtat och jag litar inte på det motsatta könet vilket gör mitt liv och min vardag jobbigare. Inte bara mitt liv utan även min partners liv. Jag är rädd för att skaffa barn, jag vill inte att mina barn ska växa upp på det sättet jag har gjort. Innerst inne så vet jag att om jag och Viktor får barn tillsammans så skulle han aldrig överge sina barn. Men ändå, ibland kan jag inte styra och kontrollera mina tankar. Han har tagit min barndom ifrån mej.
Ett tag försökte jag glömma pappa med hjälp av blod, sprit eller tårar.
Ingenting har fungerat. Han kommer alltid att finnas i mina tankar och jag kommer alltid att undra varför, varför blev det så att han inte har varit en del av mitt liv?

Jag blir ledsen när jag tänker på hur många år min depression har slukat,
hur mycket jag har missat pga dåligt mående och noll självkänsla.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur illa jag har behandlat folk när jag egentligen bara vela dom väl. Jag har aldrig varit den typen som kan visa känslor mer än när jag har varit arg, hatisk, förbannad, besviken eller ledsen. På senare tid har jag lärt mej att säga ett nytt ord, "förlåt".
Jag blir ledsen när jag tänker på min mamma. Jag önskar att jag hade kunnat visa mer tacksamhet och gett henne en kram lite då och då. Jag kommer ihåg att jag var avundsjuk på mina småsyskon och tänkte och funderade mycket. Dom hade en pappa OCH en mamma, "varför kunde inte jag få ha min mamma ifred när hon var den enda jag hade?" Jag tyckte att jag fick för lite uppmärksamhet och oroade mej ofta för att mamma skulle överge mej liksom min pappa. När jag tänker efter så har jag nog aldrig, eller sällan,
varit lycklig som barn. Jag har grubblat mycket och känt mej ensam och värdelös.
Ofta har jag känt att jag inte är som alla andra i min ålder, har sällan känt mej bekväm i andras sällskap vilket har gjort att jag hellre väljer att vara ensam. Så är det än idag tyvärr, jag inbillar mej att jag är sämre än alla andra, ful och en pinsam person.
Jag vill så gärna vara som så många andra i min ålder! Jag vet att det bara är jag själv som kan förändra och tro mej, jag försökt! Styrkan och självkänslan till att orka kämpa har inte funnits där men jag tror att det börjar vända, sakta men säkert.
Jag vill ta allt i min egen takt men ibland behövs en rejäl knuff för att man ska våga.
Det känns härligt att kunna säga att JAG BÖRJAR MÅ BÄTTRE!
Jag har insett att det som har varit, det har varit, ingenting att göra åt det!
Jag kan bli bättre på att visa känslor och jag kan börja lite på folk igen.
Jag kommer en dag att känna mej lika mycket värd som alla andra, bara jag vågar tro.
Hoppet är det sista som överger människan!