Är det så?


Kan man vara olycklig mitt i ett lyckorus?


Dagis/dagmamma.

Vi har blivit erbjuden en plats hos en dagmamma. Toppen hade jag sagt för några månader sen, jag har länge önskat en plats hos en dagmamma istället för dagis. Men vi har faktiskt valt att tacka nej till platsen. Anledningarna är flera - bland annat så kommer inskolningen att börja på min födelsedag 13/8 och det är försent anser vi (det blir i samma veva som lillasyster är beräknad) och dessutom bor dagmamman lite dumt till.
Istället har vi bestämt oss för att Viggo ska få gå på ett vanligt dagis. Det finns ett dagis bara några minuters promenadavstånd hemifrån oss som vi hört mycket bra om men dessvärre är det minst ett års väntan innan vi får en plats där. Våran plan var att ha Viggo hemma året ut och i samband med 2 års dagen skulle han inskolas men våra planer sprack...

Känner mig splittrad och en aning stressad i den här frågan. För min del får Viggo gärna vara hemma, det är för hans egen skulle som vi tänkt ha honom på dagis 2 dagar i veckan á 4 timmar. Nu sägs det ju att barnen inte har något behov av att gå på dagis före 3 års ålder men jag vet inte riktigt om jag håller med. Såklart att jag inte vill ha mina barn på dagis fem dagar i veckan från tidig morgon till sen eftermiddag men jag tror att det är nyttigt för barnen att träffa andra barn och vuxna. Jag känner att jag kan inte ge Viggo all uppmärksamhet han behöver och hur ska det då bli till hösten när lillasyster kommer?

Just nu tar vi en dag i taget. Viggo kommer att vara hemma med mig och vi får göra det bästa av situationen. Det kommer alldeles säkert att gå jätte bra, vi kommer på våra rutiner och knep som får det att fungera. När jag tänker efter så känner jag en enorm tacksamhet över att ha chansen att vara hemma med mina barn så som jag faktiskt kan. Klart att jag ska njuta av den här tiden! Snart är barnen stora och klarar sig själv.

Jag lyckades genom mitt skrivande vända tankarna till det bättre. Jag kom till insikt med vilka fina möjligheter jag har och att jag ska ta till vara på dem. Skulle det mot att förmodan inte fungera så får vi lösa det då. Fram tills dess njuter vi av att det faktiskt fungerar!


Lösenord skyddat.




Underbara liljor som jag fick av underbara Viktor i torsdags. Vad har jag gjort för att förtjäna dig? ♥

Jag känner att jag behöver skriva av mig och då menar jag verkligen skriva av mig. Har beslutat mig för att göra det, när jag känner för det, men att det då kommer att bli lösenord skyddade inlägg. Det känns bäst så för tillfället.

Så om det är någon som vill läsa dessa inlägg så får ni lämna en kommentar i det här inlägget med fullständigt namn och mailadress. Anser jag att det är okej att personen i fråga får tillgång till mina privata inlägg så mailar jag er de uppgifter ni behöver för att få tillgång till inläggen.


Hemma dag.

Idag stannar vi hemma, i radhuset. Det som ska göras i huset är sånt som inte funkar så bra att utföra med en livlig och nyfiken liten grabb i hasorna. Men det är nog bra att vi stannar hemma idag så jag får lite gjort här hemma också. Är mitt upp i städning just nu och har en hyfsat stor hög med nytvättat som ska tas reda på. Dessutom är det nog roligt för Viggo att få vara hemma bland sina saker i alla fall en dag den här veckan.

Känslomässigt är det drygt idag. Känner mig hel deppig rakt igenom och tampas med dåligt samvete och ångest över allt och ingenting. Känner till exempel att jag kanske inte förtjänar Viggo? Känner oro över att jag kanske inte ger honom allt det han behöver. Känner han sig trygg med mig? Leker jag tillräckligt mycket med honom och är lekarna rätt anpassade för honom? Lär han sig någonting från mig, påverkar jag hans utveckling till det bättre? Tittar han för mycket på tv och är vi utomhus för sällan? Begränsar eller hämmar jag hans utveckling? Får jag honom att "må dåligt" på något vis? Är det fel av oss föräldrar att åka till Kina utan honom?

Ja alla dessa tankar... Någon som känner igen sig?



Mina finaste två V:n, jag älskar er så mycket!

Oseriösa jäklar.

En sak som irriterar mig enormt mycket är oseriösa köpare, det är så jäkla ledsamt. Jag har lagt ut en del prylar på annons, bland annat Viggos spjälsäng, liggdelen till Baby Jogger vagnen, skinnjackor i nyskick, ett par oanvända Converse osv.

Jag är en seriös säljare som lägger ner på tok för mycket tid på hela proceduren. Anonnserna är välformulerade och har fina tydliga bilder, jag håller god kontakt med spekulanter/köpare, tar reda på fraktmöjligheter samt kostnader, fotar extra bilder och mms:ar dem. Ja ni fattar, det tar mycket tid och engagemang.

När man tror att affären är klar så drar sig köparen ur. Det har hänt vid fyra tillfällen den senaste veckan. Varför kan inte jag som seriös säljare få seriösa köpare?! Allt detta slit för några hundringar (som i slutändan kan bli tusingar) känns helt ovärt och jag har god lust att slänga alla saker istället.

Igår kväll rensade jag min garderob och det blev tre sopsäckar med kläder som jag inte längre vill eller kan ha. Första tanken var att försöka sälja en stor del av det, det mesta är i nyskick. Men hell no! Jag skänker det hellre till bättre behövande och hoppas att kläderna verkligen hamnar hos någon som verkligen behöver dem. De personer som får tag i dessa tre sopsäckar kan känna sig lyckligt lottade med tanke på innehållet - nya klädesplagg med prislapparna kvar och en hel del märkeskläder i bra skick...



Going nuts på alla nötter!

Vart finns ni?

Jag är så jävla less på att läsa alla dessa "perfekta bloggar". Jag har bojkottat dem.

Vart finns ni som skriver om den verkliga vardagen som mamma och livets alla up´s and down´s? Jag är inte intresserad av att läsa bloggar där det bara bjuds på förträffligt rara historier om hur underbart livet är, där man visar sina nya pluttig nuttiga outfits med ett fejk smile på läpparna och en löjlig pose, mammor berättar om barnens positiva och enkla utveckling och låtsas att livet bara flyter på. För det kan omöjligt vara så jävla enkelt och underbart. Eller, har jag fel? Är det bara jag och ett fåtal till som upplever att livet som mamma, eller rättare sagt livet i allmänhet, kan vara förjävla jobbigt i mellan åt? Att depression, adhd och dålig självkänsla är ett helvete att leva med? Är det fult att skriva om sånt?

Så ännu en gång frågar jag - vart finns ni härliga och ärliga bloggare som inte är rädda för att skriva om hur verkligheten faktiskt är?



Inte riktigt riktig kanske... Inte perfekt på en fläck. Men det har jag aldrig påstått heller.

Blandade känslor.

Återigen är vi hemma i Uppsala och lilla familjen är samlad igen. Viggo har inte varit hemma på 9 dagar så för honom var det nog konstigt att komma hem. Jag har inte varit hemma på hela veckan och det är med blandade känslor vi är hemma - skönt för min del men trist för Viggo, han trivs så bra med min familj. Hemma hos mamma är det alltid full fart och där finns också en hund och några fåglar att inspektera.

Allting är med blandade känslor för mig just nu, det är väldigt upp och ned. Jag funderar och grubblar mycket vilket gör mig galen! Jag irriterar mig lätt på folk och drar mig hellre undan. Exempelvis så funderar jag på varför vissa alltid har ursäkter till allting och varför man snackar så mycket goja?

Tydligen är det svårt för vissa att träffa Viggo, pga avståndet sägs det, men när ungen väl är i samma trakter som dessa människor, i över en vecka, så hör man ändå ingenting ifrån dem? Sånt här retar mig och jag har så svårt att bara skaka av mig det. Men det är sånt här man kommer ihåg framöver...

Jag är dessutom trött på att behöva förklara och försvara mina känslor och besluten jag tar här i livet. Alla är vi olika, som tur är, och jag önskar att folk kan inse det och dessutom respektera det. Det är väldigt ledsamt när folk inte kan eller vill glädjas åt sånt som faktiskt glädjer mig.

Ja ni hör ju, det är en del känslor som bubblar inombords. Jag skulle gärna skriva av mig men det är nog smartast att låta bli. Istället ska jag sortera Viggos urvuxna kläder - spara, sälja, skänka, kasta. Det kan nog bli en form av terapi. Eller så blir det tvärtom och jag får beslutsångest, sparar hela säcken istället för att göra mig av med några plagg.


Det borde vara jag.

Ännu en dag har passerat. Jag och Viggo har varit på Blomsterlandet och Ikea tidigare idag. Köpte just ingenting mer än lite småplock på Ikea. Tanken var inte att shoppa heller, vi behövde bara komma hemifrån. Helst ville vi åka till öppnis men eftersom att Viggo varit magsjuk tidigare i veckan så kände jag att det var lika bra att hålla sig därifrån utifall att han fortfarande smittas.

Viggo är i en hemskt gnällig och krävande period och dessutom krånglar sömnen. Han har mycket vilja och envishet, jag har lite ork och tålamod. Ingen bra kombo. Idag har jag haft gråten i halsen hela dagen och känslan av att inte räcka till har nästan kvävt mig. Inte blir det bättre när sambon ringer och säger lite hastigt och lustigt att han ska åka till Sälen, redan i eftermiddag. Jävligt dålig tajming!

Jag unnar honom det och vet att det är bra (han åker genom jobbet och får chansen att träffa nuvarande och eventuellt blivande kunder). Men ändå, det borde vara jag känns det som. Jag har länge känt att krafterna är påväg att ta slut, vardagsrutinerna gör mig spyfärdig i mellan åt. Lite sur blir jag också för att jag inte har möjlighet att bara sticka sådär. Ska jag göra någonting så krävs det lite mer planering än att bara lyfta luren några timmar innan avresa.

Nej fy fan... ikväll är jag bitter. Och sårbar. Och en gnutta arg. Men mest ledsen. Känner mig överkörd och bortglömd. Såna här dagar tröst äter jag och idag har jag känt ett sug efter hushållsost. Honungsmelon och röd paprika inlindad i skivad hushållsost... det är min tröst ikväll.


Flytta utomlands?

Sen några dagar tillbaka har jag intensivt funderat på varför vi överhuvudtaget bor kvar i Sverige? Både jag och Viktor är eniga om att vi är födda i fel land och fantiserar ofta om ett liv utomlands. Kanske inte för resten av livet men i alla fall en period när barnen är små. Varför inte testa när vi har möjligheten?

Vi träffar väldigt sällan våra familjer och vissa av våra nära familjemedlemmar har ett jävligt svalt intresse för oss, vilket också retar mig enormt. Jag känner mig inte riktigt rotad och hemma i Uppsala men längtar verkligen inte tillbaka till Sandviken trakterna! Känner mig lite vilsen i mellan åt och undrar vad som krävs för att man ska känna sig som hemma?





"Wherever i lay my hat that's my home"?

Kvällsfunderingar.

Eftermiddagen och kvällen har varit jobbig, för både mig och Viggo. Lilleman har varit så känslig hela dagen och efter endast 20 minuters eftermiddagsvila bröt ett smärre helvete ut. Han har gråtit så gott som hela tiden sen klockan fem och fram till klockan åtta.

Jag har gjort allt jag kan för att trösta honom, vridit mig själv ut och in och verkligen varit kreativ i mitt tänkande. Jag har försökt att bara finnas till för honom, vara en öppen tröstande famn. Ingenting har fungerat. Ingenting. Kunde jag ha gjort någonting annorlunda? Känner mig som en dålig mamma och är rätt vissen. Fan! Förmodligen är det väl hormonerna som rusar runt och det underlättar ju inte i såna här situationer.

Kom nyss att tänka på en sak som fick mitt hjärta att krampa rejält. Just nu har jag all tid för Viggo, all fokus ligger på honom och det får ta den tid det tar. Men tänk till hösten när det finns en lillasyster som också kräver sin tid och uppmärksamhet. Kommer jag att räcka till? Jag älskar mina barn så otroligt mycket och vill ju såklart att de ska må bra. Det sista jag vill är att jag ska orsaka dem dåligt mående.
 
Jag vet att vi kommer att hitta lösningar som gör att vardagen kommer att fungera (och skulle vi mot all förmodan inte göra det så får vi väl ta det problemet då) men jag ska inte sticka under stolen med att jag är väldigt fundersam och orolig inför vad som komma skall. Som sagt, hormoner...

Mitt huvud är sprängfyllt av alla dessa tankar, jag hör min egen puls slå. Är så trött! Jag ska strax bädda ner mig i soffan och försöka slappna av, ladda för morgondagen. Den ser vi fram emot!



Mamma och son. Det är inte alltid våra dagarn bara "flyter på". Men vi är ju inte ensamma om att ha det så. Såna här dagar önskar jag att jag har mer back up från familj och släktingar, inte enbart för min egen skull utan även för Viggo.

Biss och Kajs.

Alltså jag blir galen snart! Jag stör mig så fruktansvärt mycket på ett barnprogram som visas på Barnkanalen, Biss och Kajs.  

"Långt ner i kloakerna bor bajskorven Kajs och kisstrålen Biss. Äntligen har de fått en egen talkshow. Varje vecka bjuder de kända gäster som Munnen, Rumpan och Bloddroppen. Ämnena som avhandlas är pruttar, svett, kiss och annat som kommer ut ur kroppen."

Det är väl tänkt att barnen ska lära sig allt om kiss, bajs, snor och annat snusk men va fan! Det är så otroligt amatörmässigt gjort, dryga karaktärer och jag skäms! Det värsta är att Viggo gillar det... Jag slår dövörat till (lyckas sällan) och gör någonting annat under tiden det programmet visas.

Någon mer än jag som tycker det är ett SKIT program?

"Poliser bajsar. Sjömän bajsar. Lyftkranar bajsar. Kungar bajsar. Katter bajsar. Bullar bajsar. Mössor bajsar. Stenar bajsar. Båtar bajsar" En kvinna i en bajskorvdräkt pratsjunger och Viggo fnissar. När Rump orkestern sjunger skrattar han högt. Jag himlar med ögonen och dör en smula av skam.



Dagens barnprogram...


Att skaffa barn tätt.




Tänk att den här lilla grabben ska bli storebror?! De senaste dagarna har han blivit så stor - både igår och idag så går han mer än vad han kryper, han försöker kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare, han förstår så mycket av det man säger till honom och intresset för att utforska och "lösa problem" är stort. Favoritprylen just nu är klosslådan från Brio. Ibland sitter han långa stunder och försöker få i klossarna i rätt hål, ibland nöjer han sig med att bara bita i klossarna och kasta omkring dem.

Att skaffa barnen tätt är våran önskan och vi är glada över att det verkar gå vägen. Att få Viggo var för oss en kamp som vi länge kämpade med så att få ett syskon till Viggo var ingenting vi tog för givet. Många planerar ju hur tätt de vill ha mellan barnen men det kan inte vi göra, vi får vara tacksamma om det överhuvudtaget blir ett syskon.

Vi har fått många reaktioner angående att skaffa barnen så pass tätt (det kommer att skilja 18 månader mellan Viggo och hans syskon). De allra flesta har blivit glada för våran skull men vi har även fått höra icke positiva kommentarer. Jag fick ett missfall innan denna graviditet och då fick jag höra att det minsann var en jävla tur att det blev så, jag skulle ju inte ha barn så tätt, det är idiotiskt. Några har hånskrattat och gratulerat till en kommande tuff tid. Vissa tycker synd om Viggo som måste bli "stor" så snabbt.

Vi är medvetna om att det kommer att bli tufft periodvis men snälla respektera att det är vårat liv, vårat val. Ingen annan än vi själva behöver bli drabbade av allt det "hemska och jobbiga" som vissa tycks förutspår. Vi är otroligt glada över denna graviditet och vi kommer att göra det bästa av situationen - med vilja, sunt förnuft och positivt tänkande kommer man långt! Jag är glad över att kunna ge Viggo ett syskon, tänk så mycket roligt de kommer att ha om några år!

Det här är inte tänkt att vara ett inlägg där jag försvarar mig och min familj, för det behöver jag inte göra. Det jag vill få fram är att man kanske ska tänka sig för innan man öppnar truten, även om man själv inte menar något illa så kan det i någon annans öron låta illa. Alla är vi olika känsliga - vissa kanske inte ens tar åt sig, andra kan skaka av sig men sen finns det dom som tar till sig orden och inte riktigt kan släppa det sen, man blir sårad.

Ni andra som skaffat barn tätt - vilka reaktioner har ni fått?


Förskole funderingar.

Nu är dagen kommen - jag ansöker om förskoleplats till Viggo. Hur fasen ska man veta vilken förskola som är bra eller inte - det kryllar ju av förskolor?! Hur många timmar i veckan ska han gå - hur många timmar är lagom? Och när är det lämpligast att skola in honom - före eller efter att syskonet är född? Jag blir väldigt förvirrad och ångestfylld...

Hej på er förresten!
Varför bloggen ekat tom denna gång? Tja, jag har väl helt enkelt inte haft tid eller ork. Viggo har varit gräsligt jobbig och krävande senaste veckan! Nej just ja, man får ju inte säga så om sina barn... sorry! Man ska ju bita ihop och försköna allting. Never ever, jag kommer aldrig att bli en sån person! Älskar såklart mitt lilla V ändå, hur jobbigt det än kan vara!

Jag vet inte vad det är med ungen men han mer eller mindre matvägrar (slänger maten på golvet och hånflinar), sover oroligt och när han är vaken så skriker och gnäller han mest alternativt fejk skrattar överdrivet och gör massa hyss.

Jag är i en period då jag är svin trött dygnet runt och hormonerna rusar - jag skulle inte tacka nej till en weekend utomlands, barnfritt. Att vara barnledig en heldag och sova, eller göra precis vad jag vill, skulle heller inte vara fy skam!



Får man inte som man vill så blir det grin och gnäll...

Mina svackor.

Jag har varit ganska deppig sista tiden. Jag är så som person, hamnar i svackor och måste få vara där tills jag känner mig redo att resa mig upp igen. När jag menar deppig så innebär det alltså att jag är extremt trött och orkeslös, tålamodet är nästan obefintligt men de negativa tankarna finns det gott om! Tro mig, jag vill inte vara sån och jag har kämpat i flera år för att inte förbli sån. Kämpar fortfarande skall tilläggas!

Sen några dagar tillbaka har jag känt mig mycket gladare och livet känns inte längre lika "besvärligt". Usch, det måste låta hemskt det jag skriver? Få nu inte för er att jag är en elak, oengagerad och dåliga mamma för det är jag inte! Kanske att jag är en usel livskamrat stundtals men Viggo går det ingen nöd på, han drabbas inte.

Just idag pirrar det lite extra inom mig. Varför vet jag inte och jag behöver väl egentligen inget svar på det, jag är tacksam att jag känner så och nöjer mig med det. Jag försöker fokusera på positiva saker, sånt som får mig glad. Här följer några exempel:

Jag är otroligt glad och tacksam över min fina friska familj!
Glad över att se hur mycket Viggo gillar nya vagnen.
Glad över att vi beställt en ny och kanon fin soffa.
Glad över att det kommit snö, nu känns det ljusare och fräschare.
Glad över att Coldplay gjort låten "Paradise". Den ger mig lyckorus!
Glad över att jag kommit så långt i livet och över hur bra jag faktiskt har det!
Glad över att Viktor finns vid min sida, beundrar honom enormt mycket.
Glad över att jag packat flera flyttkartonger idag och det går lekande lätt.
Glad över att jag vågar vara en ärlig människa som inte förskönar allting.
Glad över att jag numera äter frukost, lunch och middag, skippar colan och dricker vatten.



Angående flytten.

Okej, det är väl på tiden att jag förklarar hur det ligger till med den kommande flytten. Till att börja med så vill jag påpeka att vi inte ska separera, hela familjen flyttar tillsammans till den nya bostaden. Jag skrev till en början en ganska lång text som förklarade varför vi valt att flytta, men ju mer ingående jag var desto mer invecklad vart texten. Jag har försökt att korta ner texten, vet inte om jag lyckades så bra...

Bostaden är ett nyproducerat radhus i ett "svensson svensson område", i södra delen av stan. Jag trodde aldrig att jag skulle bosätta mig så men det känns faktiskt bra. Det är massor med barnfamiljer i området och vi har lekparken precis utanför våran uteplats. Jag vill att Viggo ska få chansen att växa upp i ett område där det är mycket barn i hans egen ålder (det är det inte där vi bor nu). Förhoppningsvis finns det också vuxna i våran ålder som vi kan umgås med.

Anledningen till att vi flyttar är att jag/vi är trött på att renovera, man blir aldrig färdig med ett gammalt hus. Vi har gjort så otroligt mycket jobb med huset under dessa två år. Varför flytta när det börjar bli "färdigt"? Jobb finns det alltid på ett gammalt hus, stora och små projek, både in och utvändigt. Det tar aldrig slut! Jag tycker att det är jobbigt att leva i rust, drygt att det ofta ränner hantverkare här hemma och att de mesta av tid och pengar plöjs ner i huset. Vi har dessutom en stor tomt att ta hand om.

Just nu känns det liksom infekterat, jag vill inget hellre än att flytta till ett nytt och fräscht boende. Vanligtvis så bor man väl in sig i huset och tycker om det mer och mer ju längre tiden går men så är det inte i vårat fall. Det är inte längre någon glädje i det vi gör. Visst tycker vi om huset men det finns för och nackdelar med allt här i världen och just nu väger nackdelarna över.

Jag/vi är inte typen som vill bo i en långvarig rust. Vi är vana med att bo i nyproducerade lägenheter där allt är nytt och fräscht. Ett nybyggt litet hus, eller ett parhus, kanske är mer lämpligt för oss? Ett gammalt hus med enbart rust känns betyngande och det passar sig inte i vårat liv just nu. Jag vill leva och må bra, spendera tiden med min familj. Alla är vi olika och tur är väl det. Jag tycker det är strongt av oss att komma till insikt med att det här med ett gammalt hus inte är våran grej, inte just nu i alla fall.

Jag brukar fundera på hur livet sett ut om vi bodde kvar i stan, i våran nyproducerade lägenhet. Tänk så mycket tid och pengar vi sparat. Men å andra sidan hade jag inte varit nöjd, jag vill ju gärna bo i hus, lite avsides. Det gör vi nu men som sagt, projektet var för stort och vi har fått nog.  You live and you learn!

Vi kommer i första hand inte att sälja huset. Så vem vet, vi kanske kommer att sakna huset och slutligen flyttar tillbaka?


Viggo hjälper gärna till med att... packa?


Känslor.

Ännu en gång på kort tid har bloggen ekat tom i några dagar. Jag har inte haft någon lust att sitta vid datorn. Har ärligt talat inte haft lust till någonting alls senaste veckan. Det mesta har varit motigt och jag har tampats med jobbiga känslor och tankar. Nu är jag på banan igen, så gott som i alla fall. När det kommer till känslor och tankar är det ju tyvärr omöjligt att stänga av när man själv vill. Och när det dessutom är människor i din omgivning som påverkar hur du mår... ja inte är det lätt alla gånger!

Och angående flytten - jag ska förklara för er i ett inlägg. Men det får bli imorgon, i bästa fall, för nu ska jag göra kväller. Natti natti!

För att pigga upp detta inlägg bjuder på några bilder från dagen som varit:






Människans ego.

Jag förundras över människans ego, funderar på hur folk värderar och prioriterar saker o ting? Ska man skratta eller gråta? Skratta för att det är patetiskt och gråta för att det är tragiskt? Nej jag känner mig spyfärdig faktiskt, så eländigt anser jag att det faktiskt (i vissa fall) är.




Dagens fundering.





Vad tycker ni, måste man det eller räcker det med en glassbuffé och övrigt fikabröd?

Min erfarenhet är att det alltid blir tårta över och ärligt talat är jag inte förtjust i tårta, är dessutom less på att bjuda på det. Funderar på att skippa tårtan men det känns som att folk förväntar sig att det ska vara tårta på ett kalas?

Just när det gäller Viggos kalas blir det lättare ju äldre han blir, när han själv kan önska vad han vill ha på sitt kalas. Vill han ha en chokladtårta och dinosaurie tema, ja då ska han få det. Men just nu har han ingen önskan så varför inte göra det lätt för sig medan man kan?


Paniken som uppstår...

...när ditt barn sitter i bilen och sover och dörrarna går i bakslås.

Fy fan vilken hemsk upplevelse det var! Jag vet inte hur det gick till men i alla fall så klev jag ur bilen och stängde dörren. När jag sen skulle öppna dörren igen så var den låst. Jag tryckte på nyckeln, "lås upp", men ingenting händer. Jag trycker ungefär 10 gånger till och inser tillslut att det går inte att låsa upp bilen!

Viggo sitter alltså i sin bilbarnstol och sover, jag står panikslagen utanför. Ringer till Viktor som säger åt mig att ta ur den manuella nyckeln och låsa upp med den (det sitter alltså en nyckel till låset på bildörren i nyckeln). Inte heller det fungerar, låset kärvar... Nu är jag beredd att slå in rutan!

Till sist får jag hjälp av en farbror som efter lite smörj lyckas låsa upp. Tack och lov! Jag är fortfarande skakis i hela kroppen, chockad och rädd.


Varning för ett långt inlägg!

Jag har fått en del reaktioner på mina inlägg som inte varit särskilt muntra. Några har frågat om jag aldrig får avlastning, andra funderar varför jag ens skriver dessa inlägg. Såhär ligger det till:

För det första så skriver jag vad jag vill i min blogg, gillar man det inte så behöver man inte besöka min blogg igen. Jag skriver inte för att behaga andra, nej jag skriver för min egen skull. Jag är inte ute efter att ragga så många läsare som möjligt, försöker heller inte tjäna pengar på min blogg.

Min blogg fungerar mer som ett anteckningsblock - i första hand vill jag memorera tiden med Viggo och hans utveckling (önskar att jag hade tid och ork till att skriva mycket mer om honom dock). Ibland händer det att jag skriver några rader om t.ex. huset, djuren, shoppingfynd m.m. Vissa dagar är det skönt att skriva av sig om känslor, tankar och händelser och då skriver jag för min egen skull, för att ventilera.

Och angående det här med avlastning. Vill börja med att förtydliga att jag inte alls ogillar att vara hemma med min son, tvärtom! Men eftersom att jag för det allra mesta tar hand om Viggo själv så blir det ibland för mycket - orken och tålamodet sinar. Jag låter aldrig det gå ut över Viggo, också viktigt att poängtera! Just nu är Viggo i en period då han är väldigt krävande. Och ja, jag har räknat med att få uppleva såna perioder. Att ha barn är inte bara en okomplicerad lycka där man svävar på rosa moln.

Viggos pappa är en fantastiskt bra pappa och sambo. Jag får mycket stöd från honom både praktiskt och mentalt. Men just nu jobbar han ganska mycket och jag är den som är hemma med Viggo. Som de flesta kanske vet så bor både min och Viktors familj 15 mil bort (bortsett från min svärmor som bor i samma stad som oss). Vi har alltså inte någon mormor/morfar/farfar som kan komma förbi hur som helst och t.ex. ta med Viggo på en promenad i vagnen. Ingen moster/morbror/faster/farbror som enkelt kan komma och roa honom en stund.

Jag har kompisar här i stan som erbjuder sig att vara med Viggo så att jag/vi ska få avlastning och det är jag väldigt tacksam över! Dock är jag väldigt dålig på att faktiskt be om hjälp men sen så tycker jag att det känns lättare att lämna bort Viggo om personen i fråga har en bra relation till honom. Och det gäller inte bara mina kompisar, det gäller i allra högsta grad även våra familjer. Jag kan ibland bli både fundersam och irriterad när folk planerar vad de ska hitta på med Viggo när han är äldre. Visst, gullig tanke, men borde man inte bygga upp en relation redan från start är min fundering?

Jag tänker inte tjata på någon för att Viggo ska få en relation till just den personen. Vill man ha en relation till honom/oss så får man helt enkelt visa sitt intresse. Jag har fullt upp med att få våran vardag att fungera, jag har alltså varken tid eller lust till att "jaga" vuxna människor i jakt på en relation. Jag har själv vuxit upp på det viset tyvärr och det är väl just därför jag är så anti det.

Det kanske låter väldigt bitskt det jag skriver men det är så jag känner (och det är ju trots allt min blogg, mitt sätt att ventilera). Självklart så vill jag att Viggo, eller rättare sagt hela familjen, ska ha en bra relation till personerna i våran omgivning - såväl kompisar som familj.

Sådär ja, nu har jag lättat mitt hjärta och förhoppningsvis gett er svar på era frågor. Eller har jag varit otydlig?

Tidigare inlägg
RSS 2.0