Återigen är vi hemma i Uppsala och lilla familjen är samlad igen. Viggo har inte varit hemma på 9 dagar så för honom var det nog konstigt att komma hem. Jag har inte varit hemma på hela veckan och det är med blandade känslor vi är hemma - skönt för min del men trist för Viggo, han trivs så bra med min familj. Hemma hos mamma är det alltid full fart och där finns också en hund och några fåglar att inspektera.

Allting är med blandade känslor för mig just nu, det är väldigt upp och ned. Jag funderar och grubblar mycket vilket gör mig galen! Jag irriterar mig lätt på folk och drar mig hellre undan. Exempelvis så funderar jag på varför vissa alltid har ursäkter till allting och varför man snackar så mycket goja?

Tydligen är det svårt för vissa att träffa Viggo, pga avståndet sägs det, men när ungen väl är i samma trakter som dessa människor, i över en vecka, så hör man ändå ingenting ifrån dem? Sånt här retar mig och jag har så svårt att bara skaka av mig det. Men det är sånt här man kommer ihåg framöver...

Jag är dessutom trött på att behöva förklara och försvara mina känslor och besluten jag tar här i livet. Alla är vi olika, som tur är, och jag önskar att folk kan inse det och dessutom respektera det. Det är väldigt ledsamt när folk inte kan eller vill glädjas åt sånt som faktiskt glädjer mig.

Ja ni hör ju, det är en del känslor som bubblar inombords. Jag skulle gärna skriva av mig men det är nog smartast att låta bli. Istället ska jag sortera Viggos urvuxna kläder - spara, sälja, skänka, kasta. Det kan nog bli en form av terapi. Eller så blir det tvärtom och jag får beslutsångest, sparar hela säcken istället för att göra mig av med några plagg.