Angående flytten.
Bostaden är ett nyproducerat radhus i ett "svensson svensson område", i södra delen av stan. Jag trodde aldrig att jag skulle bosätta mig så men det känns faktiskt bra. Det är massor med barnfamiljer i området och vi har lekparken precis utanför våran uteplats. Jag vill att Viggo ska få chansen att växa upp i ett område där det är mycket barn i hans egen ålder (det är det inte där vi bor nu). Förhoppningsvis finns det också vuxna i våran ålder som vi kan umgås med.
Anledningen till att vi flyttar är att jag/vi är trött på att renovera, man blir aldrig färdig med ett gammalt hus. Vi har gjort så otroligt mycket jobb med huset under dessa två år. Varför flytta när det börjar bli "färdigt"? Jobb finns det alltid på ett gammalt hus, stora och små projek, både in och utvändigt. Det tar aldrig slut! Jag tycker att det är jobbigt att leva i rust, drygt att det ofta ränner hantverkare här hemma och att de mesta av tid och pengar plöjs ner i huset. Vi har dessutom en stor tomt att ta hand om.
Just nu känns det liksom infekterat, jag vill inget hellre än att flytta till ett nytt och fräscht boende. Vanligtvis så bor man väl in sig i huset och tycker om det mer och mer ju längre tiden går men så är det inte i vårat fall. Det är inte längre någon glädje i det vi gör. Visst tycker vi om huset men det finns för och nackdelar med allt här i världen och just nu väger nackdelarna över.
Jag/vi är inte typen som vill bo i en långvarig rust. Vi är vana med att bo i nyproducerade lägenheter där allt är nytt och fräscht. Ett nybyggt litet hus, eller ett parhus, kanske är mer lämpligt för oss? Ett gammalt hus med enbart rust känns betyngande och det passar sig inte i vårat liv just nu. Jag vill leva och må bra, spendera tiden med min familj. Alla är vi olika och tur är väl det. Jag tycker det är strongt av oss att komma till insikt med att det här med ett gammalt hus inte är våran grej, inte just nu i alla fall.
Jag brukar fundera på hur livet sett ut om vi bodde kvar i stan, i våran nyproducerade lägenhet. Tänk så mycket tid och pengar vi sparat. Men å andra sidan hade jag inte varit nöjd, jag vill ju gärna bo i hus, lite avsides. Det gör vi nu men som sagt, projektet var för stort och vi har fått nog. You live and you learn!
Vi kommer i första hand inte att sälja huset. Så vem vet, vi kanske kommer att sakna huset och slutligen flyttar tillbaka?
Viggo hjälper gärna till med att... packa?
Jag förstår dig!! :) Vi bor i ett hus med massa renoveringsprojekt, vi har gjort otroligt mycket sen vi flyttade hit, men ändå känns det som det är hur mkt som helst kvar :p Visst är det skoj, men allt detta som är kring renovering blir lite småstressigt och jag saknar att bara kunna slappna av utan alla dessa tankar! Även att vi inte bor i vårat "drömhus", varken jag eller Joel känner att vi vill åldras i detta hus... Även att det inte är en barnvänlig gata, en lång raksträcka där det flesta kör i 80 :p Vilket inte är roligt och nästan inga barnfamiljer här, nästan bara gamla... Jag vill med bo i ett hyfsat nytt (eller helrenoverat) hus, på en barnvänlig gata med massa grannar och massa barnfamiljer :) Det är så jag vill att mina barn ska växa upp... Även ha lekpark, äffär, dagis m.m i närheten/gåavstånd...
Förstår dig precis med andra ord! :)
Detta blir nog jättebra för er, vad spännande!!
KRAM
(en fråga bara... Har ni fått nya ägare på huset? :)
Jag förstår hur ni känner, klokt av er att våga göra något åt er situation om ni inte är nöjda. Man vet ju aldrig innan om man passar för/tycker om något innan man har provat. :) Vi var också himla less på att renovera så vi köpte ett hus i toppskick där vi (änsålänge) bara behöver ägna oss åt sånt vi tycker om. Visar det sig sen att villa livet inte är något för oss är det inte värre än att vi säljer det, så resonerade vi. :)
Kram
Jag förstår precis hur du menar, och jag tror att ni gjort rätt val! Jag vill också bo i ett barnvänligt område med barn i samma ålder som Edvin, att han kan ta sig till skolan själv när han blir äldre osv, medan sambon varit inne lite på att han vill bo på landet med ett avstånd till grannarna. Men när vi sedan började prata om att det viktigaste är att Edvin har vänner i närheten så har han ändrat sig och vi har kollat på lite mer "tätbebyggda" ställen. Det viktigaste i livet, tycker jag, är att man gör det som känns bäst för en själv. Sen får alla andra tycka vad de vill (de har ju också gjort val i sina liv som man själv inte ifrågasätter). Känns det bra för er så kör på! Ska ni hyra ut huset tills vidare? Stor kram!
Vi äger inget hus men jag kan ändå sätta mig in i er situation. Det är lite så vi tänker nu när vi söker nytt boende. Att börja i ett radhus/parhus är kanske det mest optimala. Både vad gäller närhet till andra barnfamiljer men även gällande arbetet man måste lägga ner om man är husägare.
Trädgård, utvändig upprustning, fix invändigt. Ja det är som du säger. Det tar aldrig slut om man har ett gammalt hus. Vissa personer älskar fixet andra inte.
Det är ju bra att ni har provat på det för då vet ni hur det är och kanske vem vet så kommer ni en dag att längta tillbaka till det. Eller så är det helt enkelt inte er grej.
Tråkigt att du blir deppig ibland men vi har alla våra "jobbiga" stunder. Alla hamnar vi i svackor. Det gäller bara att som du har gjort leta efter de ljuspunkter i ens liv som får en att ta sig ur dem. Kämpa på. Du har en underbar familj och är en underbar mamma/partner.
Styrkekram!
Jag förstår precis vad du menar, och då har jag ändå aldrig haft hus. Jag hade aldrig pallat att ha Viggo och samtidigt ha en massa byggprojekt på gång.
Förstår dig även i inlägget ovan, jag är likadan! Jag har perioder då jag gräver ner mig rejält i negativa saker, speciellt jobbiga minnen från yngre år och då fokuserar jag bara på det negativa. Det är svårt och jobbigt men jag tror att man ibland behöver sådana perioder för att sedan kunna uppskatta och se det positiva i livet.
Gött med en ärlig bloggare tycker jag! Som inte bara skriver om roser o bullshit. :)
KRAM!
