Ännu en dag har passerat. Jag och Viggo har varit på Blomsterlandet och Ikea tidigare idag. Köpte just ingenting mer än lite småplock på Ikea. Tanken var inte att shoppa heller, vi behövde bara komma hemifrån. Helst ville vi åka till öppnis men eftersom att Viggo varit magsjuk tidigare i veckan så kände jag att det var lika bra att hålla sig därifrån utifall att han fortfarande smittas.

Viggo är i en hemskt gnällig och krävande period och dessutom krånglar sömnen. Han har mycket vilja och envishet, jag har lite ork och tålamod. Ingen bra kombo. Idag har jag haft gråten i halsen hela dagen och känslan av att inte räcka till har nästan kvävt mig. Inte blir det bättre när sambon ringer och säger lite hastigt och lustigt att han ska åka till Sälen, redan i eftermiddag. Jävligt dålig tajming!

Jag unnar honom det och vet att det är bra (han åker genom jobbet och får chansen att träffa nuvarande och eventuellt blivande kunder). Men ändå, det borde vara jag känns det som. Jag har länge känt att krafterna är påväg att ta slut, vardagsrutinerna gör mig spyfärdig i mellan åt. Lite sur blir jag också för att jag inte har möjlighet att bara sticka sådär. Ska jag göra någonting så krävs det lite mer planering än att bara lyfta luren några timmar innan avresa.

Nej fy fan... ikväll är jag bitter. Och sårbar. Och en gnutta arg. Men mest ledsen. Känner mig överkörd och bortglömd. Såna här dagar tröst äter jag och idag har jag känt ett sug efter hushållsost. Honungsmelon och röd paprika inlindad i skivad hushållsost... det är min tröst ikväll.