Eftermiddagen och kvällen har varit jobbig, för både mig och Viggo. Lilleman har varit så känslig hela dagen och efter endast 20 minuters eftermiddagsvila bröt ett smärre helvete ut. Han har gråtit så gott som hela tiden sen klockan fem och fram till klockan åtta.

Jag har gjort allt jag kan för att trösta honom, vridit mig själv ut och in och verkligen varit kreativ i mitt tänkande. Jag har försökt att bara finnas till för honom, vara en öppen tröstande famn. Ingenting har fungerat. Ingenting. Kunde jag ha gjort någonting annorlunda? Känner mig som en dålig mamma och är rätt vissen. Fan! Förmodligen är det väl hormonerna som rusar runt och det underlättar ju inte i såna här situationer.

Kom nyss att tänka på en sak som fick mitt hjärta att krampa rejält. Just nu har jag all tid för Viggo, all fokus ligger på honom och det får ta den tid det tar. Men tänk till hösten när det finns en lillasyster som också kräver sin tid och uppmärksamhet. Kommer jag att räcka till? Jag älskar mina barn så otroligt mycket och vill ju såklart att de ska må bra. Det sista jag vill är att jag ska orsaka dem dåligt mående.
 
Jag vet att vi kommer att hitta lösningar som gör att vardagen kommer att fungera (och skulle vi mot all förmodan inte göra det så får vi väl ta det problemet då) men jag ska inte sticka under stolen med att jag är väldigt fundersam och orolig inför vad som komma skall. Som sagt, hormoner...

Mitt huvud är sprängfyllt av alla dessa tankar, jag hör min egen puls slå. Är så trött! Jag ska strax bädda ner mig i soffan och försöka slappna av, ladda för morgondagen. Den ser vi fram emot!



Mamma och son. Det är inte alltid våra dagarn bara "flyter på". Men vi är ju inte ensamma om att ha det så. Såna här dagar önskar jag att jag har mer back up från familj och släktingar, inte enbart för min egen skull utan även för Viggo.