Gaaaaah!
Slog tån i byrån, trodde seriöst att den skulle ramla av!
Tog en dusch och upptäckte att håret var fetare efter duschen än innan.
Håret är bångstyrigt idag, det går inte att göra någonting med det. Bad hairday!
Jag är skit sur för att jag inte har någon oversize skjorta/tunika som är
lång nog att täcka rumpan! Sur för att jag inte har några svarta Converse.
Hatar mig själv för att jag tagit fel på tiden, hur fan man nu lyckas med det?!
Jag trodde klockan var 11 när hon i själva verket är 12. STRESS!
Skulle gör en snabb och enkel lunch, jasmineris och kotlett med sallad.
Lyckades bränna riset...
Skulle verkligen behöva gå ut i skogen och skrika, slå på träden och avreagera mig. Det liksom bubblar under huden av obehag och stress.
Det känns som att jag åker berg och dahl bana...
Någonting positivt är att jag hittade ett par leggings i byrå lådan som jag glömt bort att jag köpte för några veckor sen. Världens skönaste och finaste!
(finare i verkligheten än på bilden)
Svenska lyxfruar...
Svenska Hollywood fruar, New York fruar och nu Skåne fruar!
Fy fan vilken dynga, pinsamt! Finns det verkligen ingenting bättre att visa på så bra sändningstider?! Är det någon överhuvudtaget som gillar såna program?
Och i såna fall, vad är det som är så bra med dessa program?
Borta bra men hemma bäst? Men vart är "hemma"?
Usch, idag har jag "hemlängtan"... saknar att ha familjen nära. Stundtals känner jag mig så ensam här i Uppsala, det känns inte som hemma. Men å andra sidan så kändes inte Storvik med omnejd som hemma heller. Kanske skulle det kännas mer som hemma nu när jag har Viktor och snart lilla pyret?
En annan sak som gör att det känns trist att bo i Uppsala är att vi inte har någon avlastning. Skulle vi bo i Storvik med omnejd så skulle vi säkerligen kunna lämna grabben hos mamma några timmar för att få egentid eller få hjälp med att hämta på dagis.
Känner mig förvirrad och stressad av alla dessa tankar.
Från glädje till rädsla.
Ultraljudet närmar sig med stormsteg och lika snabbt har rädslan kommit.
Hela sommaren har jag längtat och räknat ner veckorna, varit glad och förväntasfull vid tanken på ultraljudet. Men nu är jag rädd!
Någon som känner igen sig?
En fundering angående graviditetsveckorna...
Det finns inget mellanting i mitt liv, antingen så är det bloggtorka eller
så uppdateras det hej vilt!
Jag har dock en liten fundering innan det är dax att göra kväller och det gäller antalet veckor av graviditeten, hur man säger. Har hört att folk säger olika,
"jag är i vecka 15" kan en tjej säga medans en annan skulle ha sagt vecka 16.
Jag blir inte riktigt klok på det här!
Jag och min kollega (som för övrigt har bf exakt två veckor före mig) har diskuterat detta många gånger. Jag säger att jag är i vecka 15 nu och kliver in i vecka 16 på fredag, hon skulle ha sagt att hon är i vecka 16 och går in i vecka 17
på fredag.
Såg att familjelivs graviditetskalender räknar som min kollega gör,
min barnmorska räknar som mig. Hur räknar ni, vad skulle ni ha sagt?
Virrigt värre är det, tycker jag!
På bilden har jag ringat in det jag funderar över.
Det känns så konstigt för jag säger vecka 15.
What a shitty day!
skit väder, skit dator, skit internet, skit gräsklippare, skit blogg,
skit säng, skit soffa, skit hus, jag mår skit. SKIT SKIT SKIT DAG!
Kan inte den här dagen ta slut snart?!
Don´t make me disappointed...
Vänskap, vad är det egentligen?
Jag har många fina guldklimpar runt om mig som jag med facit i hand har på tok
för lite kontakt med! Vissa pratar jag mycket med i telefonen men träffar sällan,
andra träffar jag oftare än vi pratar på telefon men dom allra flesta som jag
en gång haft en bra relation till har jag numera knappt någon kontakt med alls.
Vi hörs av ibland och säger att "vi måste ses snart, saknar dig!"
men oftast blir det inte mycket mer än så.
Varför blir det så?
Växer vi ifrån varandra? Ja vissa av oss gör säkert det, vi lever olika liv numera och mognar olika fort. Men jag vet att jag har vänner runtom i landet som fortfarande får mig att må bra dom få gånger vi hörs av, det är som att tiden stått stilla.
Det kallar jag vänskap!
Sen så finns det vänner som inte verkar offra mycket.
Till exempel så är det inte så roligt att vara den som alltid ringer,
oftast åker någonstans för att kunna träffas eller helt enkelt visar intresse för vänskapen.
Alla dessa tankar gör mig ledsen.
Det är aldrig en persons fel att två inte fungerar men som i exempelvis en vänskapsrelation, båda måste ju engagera sig för att vänskapen ska hålla?
Och vill man inte engagera sig, om vänskapen inte betyder någonting längre så hoppas jag att folk kan vara ärliga mot varandra istället för att ignorera eller köra med små barnsfasoner!
Vidriga beslutsångest!
Flytta eller inte?
Säga upp mig från Arlanda eller inte?
Boka om Kreta resan till en vecka istället för två?
Göra sig av med katterna alt. låta dom bli utekatter?
Flytt hem till 0290 området?
Det var Viktor som tog upp ämnet idag och sen dess kan jag inte sluta fundera på det.
Det finns ju en, eller egentligen flera anledningar till att jag flyttade därifrån.
Men Storvik med omnejd kommer alltid att vara mina rötter, där finns hela min uppväxt. Minnen, både bra och dåliga.
Vad har jag då att flytta "hem" till?
Familjen såklart men mer än så vet jag ärligt talat inte om det är.
Och vad har jag då i Uppsala?
Vi har ju vårat hus och jobb i mängder om man så vill, men är det allt här i livet?
Jag trivs inte riktigt i varken Storvik med omnejd eller här i Uppsala.
Är jag i Uppsala kan jag ibland längta till Storvik och tvärtom.
Jag ska försöka slå bort den tanken och bara leva i nuet,
jag tror att ett sådant beslut växer fram med tiden.
Jag kräver inte att kunderna ska vara övertrevliga men man kan väl i allafall säga "hej" eller "nej tack"?
Känner mig arg, ledsen, irriterad och besviken, alla dåliga känslor på en och samma gång.
Är jävligt less på japaner och ryssar! Dom behagar tydligen inte att vara trevliga?
Får dom inte lära sig vett och etikett, hyfs och hur man beter sig bland folk?
Det kändes skönt att komma hem och få en mysig kram.
För en kort sekund så kändes allting mycket bättre... men, nu är det lika "eländigt" igen.
Nu är det dax att äta. Idag blir det grillad kyckling med ris och en smarrig sallad.
Förhoppningsvis känns det bättre med mat i magen och en powernap.
Puss och hej - negativ tjej!
"Viktor likes Carro" och glad är jag för det!
L V H Ö !
Underbara dag!
Regnet öser ner, det blåser kallt och jag fryser ända in i benmärgen,
jag har värk i huvudet och benen... men ändå är det en helt underbar dag!
* Jag har fått pratat av mig, fått höra hur någon annan ser på saker å ting,
fått förklarat, insett, accepterat och tagit ett beslut. Och det känns så jäkla bra!
* Jag har äntligen fått rätsida på min ekonomi och det känns UNDERBART!
Vissa säger att pengar inte gör någon människa lycklig men vet ni vad?
Pengar gör mig lycklig just nu! Nu kan jag lasta ur en stor sten från ryggsäcken, så att säga.
* Jag har bokat tid hos frissan. Det kostar lite mer än hos det flesta andra frisörerna
men jag fick ett väldigt bra intryck av tjejen som ska fixa mitt hår och det mina vänner,
är viktigt för mig! Hellre betalar jag några hundringar extra och blir nöjd än att snåla och bli missnöjd. Ibland måste man unna sig saker.
Jag har levt snålt sista tiden, vissa månader har utgifterna varit större än intäckterna.
Det har varit skit jobbigt! Från att kunna handla hej vilt, utan att tänka på pengar till att
inte ha ett ruttet öre. Under åren har jag utvecklat ett shoppingberoende.
Nu ska jag se till att använda pengarna rätt, prioritera och göra rätt för mig.
Den här hemska perioden hade jag inte klarat lika bra om det inte vore för min älskade Viktor.
Vissa känslor kan man inte sätta ord på, det finns inte ord som kan förklara hur man känner.
Just så är det med mina känslor för dig Viktor. Ord räcker inte till.
Ett liv med borderline.
Ett liv med borderline (och dessutom ADHD) är inte lätt,
det kan alla med diagnosen borderline intyga.
Upp eller ner, på eller av, svart eller vitt...
" Centralt för borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem,
separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer. "
Ja ni ser ju själva, ingen dans på rosor.
Jag har svårt att planera saker just pga att jag inte vet vilket stämningsläge jag är i
för stunden. Det är svårt för mig acceptera och lära mig att leva med borderline,
men jag kämpar på! Många bitar i mitt liv blir hårt drabbad av äckel sjukdomen.
Svårast är det när folk i min omgivning inte förstår, eller åtminstonde inte vill försöka förstå.
Jag märker att det är svårt för folk att förstå hur jävligt det kan vara när man själv inte lever med diagnosen. "Äh, ryck upp dig" får jag ofta höra eller "gör si, gör så".
Men nej! Det funkar inte riktigt så!
Vad vill jag egentligen få ut av detta inlägg?
Ja, egentligen inget speciellt, det är skönt att skriva av sig.
Men jag önskar att anhöriga till människor med diagnosen borderline kan tänka till
och försöka sätta sig in i situationen, försöka ha överseende med vissa saker.
Jag skäms inte över mina diagnoser och har heller
inget problem med att prata om det, tvärtom!
Jag har varit en hemlighet.
Vissa människor borde inte få skaffa barn!
Och hur fasen kan man skaffa en hel drös med ungar när man inte ens kan ta hand om ett?
Jag blir så arg och ledsen, det är så orättvist.
Igår fick jag veta att mina halvsyskon på "pappas" sida inte har
haft en aning om att dom har en halvsyster, alltså jag. Hur kan man mörka det?
Hur lyckas man rent praktiskt och framför allt, hur kan man som förälder och vuxen
leva med det? Jag förstår inte hur folk är funtade?!
Man väljer ju tyvärr inte sina släktingar!
Jag har klarat mig utan farsa, farmor och farfar, fastrar, farbror och kusiner i 23 år och kommer att klara mig utan dem resterande år också. Vill inte ha nå white trash i mitt liv som bara orsakar dåligt mående
och i perioder ger mig falska förhoppningar.
Jag har halvsyskon som jag inte tänker döma ut. Vill dom ha kontakt med mig i framtiden så får dom gärna kontakta mig men då ska det vara av deras egen vilja och utan iblandning av någon annan.
Förstår verkligen inte hur vissa människor är funtade?
Irritation!
Hur svårt kan det vara egentligen?
Jag är så less på folk som gnäller och beklagar sig,
över arbetssituationer ex. Varför inte bara göra nånting åt det istället för att
fortsätta gå till ett jobb som man inte trivs på och förpesta luften för sina arbetskamrater?
Det finns alltför många såna, på varje arbetsplats skulle jag gissa?
Kan inte riktigt förstå hur vissa människor kan jobba med det dom gör?
En del passar helt enkelt inte i vissa brancher eller på vissa positioner.
Hur många gånger har man inte råkat ut för en person som jobbar i kassa men som
är noll serviceminded? Eller blivit sönderstucken i armvecket av en grinig kärring
som borde jobba ensam på ett kontor?
Står vid ett vägskäl. Vilken väg ska jag gå?
Varför grubbla och tänka tusen gånger om, vrida och vända på allting?
Sån har jag alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara sån.
Jag har övervägt för och nackdelar mellan de två jobben jag har blivit erbjuden.
Egentligen är det solklart vilket jobb jag borde ta, om jag ska tänka på mitt eget bästa.
Men ska jag däremot tänka praktiskt och ekonomiskt så borde jag ta det andra jobbet.
Hur skulle du ha gjort?
Tagit ett jobb som du tror att du kommer att trivas med och dessutom får möjligheten att utvecklas som människa och i karriären, eller ta ett jobb där du tjänar lite mer,
har kortare resväg till jobbet men inte kommer att utvecklas på något vis?
Jag står vid ett vägskäl och har inte en aning om vilken väg jag ska gå.
Dagens fundering, dagens irritationsmoment.
Måste det alltid finnas en hake och något negativt inblandat?
Jag blir så less, så less...
Hur är det möjligt?!
Som idag exempelvis:
Kaklet som jag beställde till badrummet med leverans idag, som jag till och med ringde och dubbelkollade att det var beställt, hade glömts bort att beställas eller något liknande för inte fasen fanns det i butik
som jag vart lovad förra veckan!
Det innebär alltså att det blir ytterligare några dagars försening. Tack Ekeby, bra jobbat!
Den underbara, coola och helt perfekta köksfläkten som vi valde på Ikea kan vi glömma!
Det skulle vara en nyhet i februari men pga krångel
med leverantören så har Ikea valt
att inte ta in den i lager som planerat.
Behöver jag ens nämna att jag blir less?
