Är det såhär mitt liv ska vara, otursdrabbat nonstop?
Hur mycket orkar man som människa egentligen?
Hur länge ska oturen förfölja mig liksom en skugga?
Jag fattar inte... Vissa glider som på ett bananskal genom livet
medans andra får kämpa hårt med motgångar, otur och orättvisor.
Finns det ingen rättvisa alls?!
Ännu en gång har det hänt... varför?
Ska jag få vara lycklig någon gång,
eller kommer allt bara vara förluster och tvång?
Jag önskar jag också kunde få vara glad,
någon gång få leva lite som på blommor och blad,
sorglös och modig, istället för utsliten och blodig.
Hur ska jag orka om jag aldrig tårarna kan torka?
Jag kunde njuta av mitt liv när du fanns där inne,
nu är du bara mitt oförglömliga minne.
Vårt lilla barn så efterlängtad du var, när jag dig i magen bar.
Nu finns bara en grym tomhet kvar och massa frågor utan svar.
Varför detta skulle hända just mig,
den frågan kommer man alltid ställa sig.
Nu kan jag bara försöka leva, med mitt hjärtas stora reva.
Utan dig känns det meningslöst och trist,
jag har efter du försvann nästan allt mitt hopp mist.
Trots att jag gjorde allt jag kunde och längtade så,
kommer vi aldrig träffas, vi två. Du kommer alltid fattas mig.
FAN FAN FAN FAAAN!
HUR FAN KAN LIVET VARA SÅ ORÄTTVIST?!
Jag orkar inte med allt elände och all otur som är i mitt liv.
Kan jag få gå i ide tills den dagen då oturen är väck och lyckan ler mot mig?
2010 - 01 - 12
Idag är en bra dag men ändå inte...
Probably the best song in the world!
En fundering som ofta dyker upp i mitt huvud är hur man kan vara så lik sin far till sättet fastän att man inte har vuxit upp med honom?
Jag har under hela min uppväxt fått höra hur lik varandra vi är till sättet -
kroppsspråket, fräckheten, sättet att prata och välja ord, till och med musiksmaken!
"Det där hade lika gärna kunnat vara din pappa som sa/gjorde så!"
"Oj så lik din pappa du är när du säger/gör så!"
"Exakt så uttrycker sig din pappa, både med kroppen och orden!"
Låten som jag lagt upp är kanske den bästa låten i världen?!
Fick nyligen veta att min så kallad far tycker om den låten...
Det finns flera andra låtar från 80 talet som jag älskar som även han tycker om,
låtar som han lyssnade på när han och mamma träffades.
Det är väl från honom jag fått min kärlek till dansband antar jag? Hahaha!
Jag tycker att det är lite läskigt faktiskt, får kalla kårar när jag tänker på hur lika vi
tydligen är fastän vi inte känner varandra.
Sluta tänka, det är svårt ändå.
Idag är en typisk "borderline dag".
Ena stunden glad och rofylld, nästa stund ledsen och orolig. Life is a rollercoaster!
Blir tokig på alla dessa tankar och oro som finns inom mig,
kan ingen komma på ett bra sätt att bli kvitt negativa tankar och oro?
Ibland undrar jag hur fasen man orkar leva med borderline ett helt liv,
eller åtminstonde under en längre period av sitt liv?
För den som inte har borderline är det nog svårt att förstå hur jobbigt det faktiskt kan vara och hur mycket det påverkar livet. Relationer, vänskap, jobb och framför allt en själv drabbas!
(och mycket mer därtill)
Jag har genom åren hittat ett sätt att lindra dessa extremt jobbiga dagar.
Lösningen är städning med musik på högsta volym. Rena rama terapin för en stund!
I perioder kan jag städa ihjäl mig...
"Det är inte lätt när allt vitt färgas svart.
Allting går snett, från ängel till djävul - på högst en kvart."
Jag blir så upprörd!
Visst har jag en del krämpor till och från, otursdrabbad som jag är - magen, allergier, nacken och spänningshuvudvärk/migrän i perioder. Jag är dock ganska övertygad om att det inte är något unikt, jag är långt ifrån den enda i världen som lider av mer än ett problem kroppsligt.
Det jag ville komma fram till är följande: hur fasen orkar man engagera sig i att kommentera hur en annan människa mår när man inte vill den personen väl och man tydligen stör sig på det? Sluta läs min blogg och sluta hör av dig då för tusan, det är så enkelt!
Lägg istället ditt engagemang på ditt eget liv och din egen hälsa...
Och förresten, man väljer ju inte att få dessa krämpor. Som tex migrän, eller hur?
Det är lätt att döma och snacka om andra men sina egna bekymmer och besvär glömmer man lätt bort. Jag behöver inte såna människor i mitt liv. Tack å hej!
L-E-S-S - LESS!
Less på att vara sjuk, less på att inte ha några pengar, less på att jobba extra, less på att folk inte ser det jag faktiskt gör och bara gnäller på sånt som jag inte gör, less på vädret,
less på min svaga fula kropp, less på folk som inte behagar att vara ärliga mot mig,
less på folk som säger "jag ringer dig" men inte gör det, less på min mage som bara krånglar, less på att inte kunna äta vad jag vill, less på att vänta, less på min självkänsla och självrespekten, less på adhd och borderline, less på att inte vara som alla andra,
less på oturen som förföljer mig, less på att alltid få kämpa så hårt för saker å ting,
less på alla mardrömmar, less på att ständigt känna mig ful och sämre än alla andra...
Jag skulle kunna fortsätta skriva i en evighet men väljer att inte göra det.
Hur mycket kan man kräva av sin partner?
ska ha någorlunda koll på vad man gillar och inte gillar?
Till exempel äpplen, alla äppelsorter smakar olika, jag gillar inte vissa äppelsorter.
Har försökt i tre års tid att få min partner att förstå och memorera det men jag tror det är hopplöst! Blir lika besviken varje gång jag ber honom att köpa hem äpplen,
oftast så kommer han hem med fel sort
(om jag inte skrivit upp på en lapp vilka sorter jag tycker om) .
Varför är det så?
Är det för att dom är ointresserade av vilka äppelsorter man gillar,
"same shit, different name", eller är det helt enkelt så killar är?
Idag är jag stark!
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Har en väldigt jobbig dag!
Rädd, nervös, stressad, orolig, panikångest... vidriga känsla, försvinn!
Svinens dag!
Ja idag är det fars dag och även svinens dag,
så jag säger grattis till Sakke på din dag... det vill säga svinens!
Tarot korten snärtade mig på näsan!
Nyfiken som jag är så testade jag, fokuserad och koncentrerad till max.
Dåtid, nutid och framtid.
När svaren dök upp på skärmen så fick jag rysningar, det stämde exakt!
Ja framtiden kan jag ju förstås inte veta om den stämmer men man kan ju alltid hoppas att den blir så som tarotkorten säger.
Det var ett kort som träffade mig rakt i hjärtat:
Ja man får ju sig en tankeställare...
Ett nytt liv skulle ha kommit till världen, made by us.
Ännu ett jobbpass är avklarat, med nöd och näppe.
Som vanligt när Esra byter av mig så stannar jag kvar några timmar för att snacka lite skit.
Underbar som hon är så överraskade hon med en Mc D påse och hade köpt med sig en hamburgare till mig, cute!
Dagen har varit jobbig, har haft mensvärk från helvetet och hormonerna har rusat.
Tankarna kring operationen i somras dök upp idag igen, starka än nånsin.
Tanken på att vi skulle bli föräldrar i vår och allt som hör där till; ultraljud, namnplanering, fotografering av magen, bebis shopping och inredning av bebis rum...
bara för att nämna några saker.
För er som inte förstår vad jag pratar om så kan jag ju i korta drag förklara mig.
I augusti visade det sig att jag var gravid. Jag visste inte hur långt graviditen hade gått och jag hade svårt att förstå att det var sant, hade jag verkligen ett litet frö i magen som skulle växa sig till en individ, ett barn?!
Självklart så vart jag glad och längtade efter allt som skulle ske, det skulle ju förändra våra liv, minst sagt!
Men någonstans inom mig så hade jag en olustig känsla, jag kände på mig att någonting var fel och jag kunde inte riktigt njuta av beskedet. Och det visade sig att min känsla stämde... efter ett besök hos en doktor och massvis med prover senare så vart det konstaterat -
jag hade fått ett utomkvedshavandeskap.
Det vart en akutoperation och fostret togs bort. Första veckorna så kändes det som att även min själ tagits bort vid operationen. Jag var likgiltig och kände inga känslor.
Inte nog med otur, jag fick även komplikationer efter operationen vilket tärde ännu mer på psyket.
Sista veckorna har varit jätte jobbiga psykiskt.
Ett flertal vänninor och bekanta har kommit ut med nyheten om att dom ska bli mammor. Givetvis är jag glad för eran skull men jag kan ändå inte låta bli att känna avundsjuka.
Dessutom har några av dessa blivande mammor bf i samma period som jag själv skulle ha haft, alltså i mars månad.
Jag försöker resonera som så att det är någon mening med allt som händer här i livet.
Det är väl helt enkelt inte meningen att jag ska bli mamma just nu.
I övrigt så är jag jätte glad för det jag faktiskt har -
en underbar sambo som jag värdesätter otroligt högt. Du och jag för alltid ♥
Mina djur, skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan djur!
Och snart, mitt slott. Mitt intresse för heminredning kommer verkligen att stimuleras ett tag framöver. Jag är så otroligt hemma kär, mitt hem är min borg och min familj betyder mest av allt!
Tanken var att skriva en kort uppdatering men det slutade nästintill i en novell.
Nu ska jag tvätta av mig sminket och sen krypa ner i sängen och fortsätta läsa på min bok
"Ut ur mörkret".
Hoppas på en känslomässigt stabilare dag imorgon.
Natti natti!
Dagen då jag berättade för Viktor att han skulle bli pappa.
Jag älskar dig min stiliga prins!
Stundtals så känns det så hopplöst!
Stanna mitt hjärta, frys min själ, kväv mina andetag. Jag orkar inte finnas till just nu
Våran efterlängtade lillskrutta flyttar inte hem till oss på fredag som planerat.
En av valparna i kullen dog plötsligt, knall och fall, och nu utreds det om det möjligen
kan vara något virus. Jag förstår ju givetvis att alla valparna måste genomgå en undersökning och provsvaren ska visa negativt innan vi får hem skruttan men hon är så efterlängtad och jag har verkligen sett fram emot fredagen!
Just nu är det för mycket runt omkring, jag drar täcket över huvudet och skiter i allt för en stund. Väck mej när allting blivit bra igen...
Life is a rollercoaster...
just gotta ride it.
Upp eller ned, svart eller vitt, glad eller arg...
Är så less på dessa känslostormar. Ge mej stabilitet tack!
Ibland spelar det ingen roll hur bra saker å ting är -
man borde vara lycklig och glad, man vet att man vanligtvis skulle vara det.
Ibland går det bara inte! Känner frustration och jag vet inte hur jag ska ta mej ur det här jävla ekorrhjulet som mina känslor fastnat i.
Jag hoppas att mina närmaste anhöriga förstår att det inte är min mening att vara så här?
Tar ett steg tillbaka och är maktlös
jag har en förmåga att få grym panikångest dagen efter och blir orolig i själen.
Varför blir det så? Jag blir rastlös och kan inte slappna av, frustrerad över att känna oron gnaga sönder mitt inre och jag känner en klump i magen växer sej större och större.
Kan inte riktigt tänka klart... slits mellan två viljor och vet inte hur jag ska hantera saker å ting. Jag tar ett steg tillbaka och låter det vara för stunden, det är nog det bästa jag kan göra även om det inte känns rätt.
Önskar att livet kunde vara lite lättare, kan jag åtminstonde inte få bli skonad från känslostormar och den oro som gnager i mitt inre? Det hade varit mycket lättare då.
Byt ut lite av det jobbiga till en dos med självkänsla istället!
Here comes the night and the hardest part of all.
Vi lever i en sjuk värld
Givetvis önskar jag att det aldrig hade inträffat, ingen av oss i personalen ska behöva råka ut för det hemska som hände. Missförstå mej rätt men när det drabbar någon man bryr sej lite extra om blir det mer påtagligt. Det var min bästa vän som vart utsatt för överfallet/hotet och tanken på det hon vart utsatt för får mej att må dåligt.
Jag kan inte ens föreställa mej hur hon mår eller känner.
Jag förstår mej inte på vårat samhälle? Jag är så jävla arg och uppretad på hur samhället fungerar och framförallt straffen som tilldelas i Sverige. Det är värre att lura staten på pengar än att utsätta en annan människas liv för fara eller annat obehag.
Lura staten och du får ett längre straff än om du tex våldtar ett barn.
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article5404086.ab
I Min Lilla Hjärna. . .
Vad har hänt sen sist?
Jag har börjat jobba. Andra arbetsdagen avklarad idag och än så länge känns det jätte bra!
Arbetskamraterna verkar jätte gulliga hela högen och arbetsuppgifterna passar mej ypperligt med den erfarenhet jag har. Den 27/2 är det personalmöte och efteråt blir vi bjuden på både resaturang och krogbesök. Mycket uppskattat!
Igår fyllde mamma 40. Jag börjar känna mej gammal nu när hon börjar komma upp i åren :S
Helt plötsligt så känner jag mej stressad över livet. Jag borde plugga nu när jag är ung, orka?
Borde veta va jag vill bli "när jag blir stor".
Många i min ålder har redan skaffat barn vilket stressar mej enormt mycket!
Det känns som att jag blir ett år äldre för var månad som går...
Vi borde sticka på våran jorden runt resa så vi verkligen har upplevt det, jag vill inte att det ska förbli en dröm. Vart vill vi bo, stad eller lantliv?
Frågor och måsten kommer det alltid att finnas 1000 tals av men det vore ju skönt att beta av några av dom...
