Dagens fundering.
Vi valde att träffas på Ikea - där finns ju både skötrum och möjlighet att ge barnen mat i restaurangen, bekvämt och bra. Viggo sov knappt en halvtimme på förmiddagen (varför sover han alltid så dåligt just dom dagar vi har någonting planerat?) så jag misstänkte att det skulle bli kinkigt på eftermiddagen. Mycket riktigt, så vart det ju såklart!
Viggo grät hysteriskt när jag satte honom i bilstolen men somnade innan jag ens hunnit ut från parkeringen - skönt! När vi sen kom hem så vaknade han ju såklart när jag bar in honom från bilen. Jag hoppades att han skulle somna om med tanke på hur vidrigt trött han var men nej då... Om jag tyckte att han varit hysterisk förut så vet jag inte vad jag ska kalla det han var nu? Han grät och fäktade med armarna i tjugo minuter, ingenting jag gjorde hjälpte honom att lugna ner sig. Till sist grät han så pass att han tappade andan. Efter många om och men så lyckades han somna av utmattning.
Ska det verkligen behöva vara så här, att varenda gång vi ska hitta på någonting annat än att bara sitta hemma så ska Viggo bli kinkig, grinig, ledsen, arg, övertrött? Idag fick jag nog, det känns inte längre roligt att hitta på någonting för det blir alltid samma visa. Ska jag behöva sitta hemma ensam hela dagarna och bli deprimerad?! Vad gör jag för fel? Jag försöker ju se till att Viggo får sova så mycket han behöver, är mätt i magen, känner sig trygg och så vidare.
Allt jag gör numera gör jag på ett sätt som ska vara bäst för Viggo. Att sitta hemma med mamma hela dagarna tror jag inte är ett bra alternativ men att hitta på någonting (tex öppnis, träffa kompisar) verkar ju inte uppskattat. Vad tusan ska jag göra? Nu är jag en trött och deppig mamma med en vidrig huvudvärk. Längtar tills Viktor kommer hem så jag får lite avlastning...
"@%¤&/=!!!
Såna här dagar vill jag gå ut i skogen och skrika mig hes (men med tanke på hur det gick sist så skippar jag det) eller spela musik på högsta volym (gärna rock ballader), sjunga högt och jäkligt falskt! Jag har inte gjort varken det ena eller det andra - istället biter jag mig i läppen tills dess att Viggo somnat. Efter det kan jag ventilera. Lite avlastning skulle ju passa bra såna här dagar men det kan man ju glömma. Jag har lärt mig att ensam är stark.
Ja som ni märker är det ingen vidare bra dag idag. Jag hoppas att nattningen med Viggo går snabbt och smidigt ikväll, har noll ork kvar! Usch, jag känner mig som världens sämsta människa idag!
Trots dina "dåliga dagar" så älskar jag ju dig såklart ändå. Värt att förtydliga!
Älskade barn.
Viggo och jag satt på golvet tillsammans. Viggo hade en kort stund innan varit väldigt kinkig och ledsen så jag försökte trösta och lugna honom. Helt plötsligt krälade han sig upp på min mage, la sig tillrätta och blev cool lugn. Han tittade mig djupt in i ögonen och la sin panna mot min, gnuggade pannan och log. Vi fortsatte sen att ha ögonkontakt. Det såg ut som att han försökte säga mig någonting. Tårarna började rinna på min kind, jag blev så rörd och mitt hjärta svämmade över av kärlek. Viggo la då sin lilla hand på min kind. Försökte han att trösta mig?
Han la sen ner sitt huvud på min bröstkorg och låg sen tyst och stilla. Efter en stund drog han en djup suck, en lättnandes suck. Vi gick då upp till sovrummet och han somnade direkt i min famn, med ett leende på läpparna...
Älskade barn! Om du bara visste hur mycket jag älskar dig!
Bvc snack.
Anledningen till att jag har valt att byta sköterska är helt enkelt att våran förra sköterska, enligt mig, inte är lämplig att arbeta med det hon gör. Hon har noll koll på det mesta vad gäller barn (hon svarar alltid med svävande svar, ofta vet hon inte svaret men erbjuder sig att fråga sina kollegor. Frågar mig vad jag själv tror eller säger till mig att googla.) och är kränkade mot oss föräldrar. Att prata om allt annat än just barn är hon jätte duktig på men det är inte det jag vill få ut av min bvc sköterska. Jag vet att jag inte är ensam om att känna som jag gör för denna sköterska...
Jag vill ha någon att rådfråga, någon som bryr sig och kommer med goda råd, uppmuntrar och berömmer. Jag tror och hoppas att våran nya sköterska inte kommer att göra mig besviken!
Det är några som frågat mig hur jag vågar byta sköterska. Jag kan till viss del förstå att vissa tycker att det känns jobbigt men för mig är det inte det. Jag vill vara i kontakt med folk som vet vad dom pratar om och som är positiva i sitt tänkade. För vissa kanske inte bvc sköterskornas råd och stöd är speciellt viktigt, kan tänka mig att man vid barn nr 2 eller flera inte har lika många funderingar osv. Men för mig är det viktigt att ha någon att fråga, bolla tankar, oro och funderingar med. Dessutom ska det ju kännas bra när man kommer på kontrollerna.
Det blir få uppdateringar numera.
Det känns som att min hjärna är ur funktion, jag får inte liksom inte mina tankar till en vettig mening. Beror dels på tröttheten som jag konstant känner av men också för att jag är ganska så... hur ska jag säga... likgiltig? Jag kommer in i såna perioder lite titt som tätt - lever i en värld där det antingen är svart eller vitt. Just nu är det väldigt mycket svart. Jag känner mig extra sårbar, stressad och lättirriterad. Jag hatar att vara sån, vill inte vara sån person! Ibland blir jag äcklad av att se mig själv i spegeln.
Det är ingenting speciellt som har hänt som gör att jag mår så här, det är bara sån jag är. Borderline.
Min finaste lilla skatt! Viggo förgyller mina dagar. Han motiverar mig till att läka och han gör läkningsprocessen så mycket lättare!
Någon som känner igen sig?
Det som cirkulerar mest i huvudet på fröken Prim just nu är Viggo. Viggo Viggo Viggo! Tänk om han blir retad när han blir äldre? Tänk om han ärver min ADHD och mår dåligt av det? Tänk om han tycker att jag är en dålig mamma? Tänk om någonting allvarligt eller tragiskt händer honom? Tänk om han hamnar i dåligt sällskap? Listan på "tänk om" kan göras lång.
Alltså jag kan bli tokig på alla dessa tankar och "tänk om"! Bara tanken på att någon skulle vara dum mot Viggo, eller att han råkar ut för någon olycka, skapar en grym ångest inom mig och jag börjar nästan gråta. Sök hjälp tänker ni säkert...
Jag har lovat mig själv att inte bli någon dryg och överbeskyddande mamma men jag börjar ju fundera hur tusan det ska gå framöver när grabben växer upp. Haha! Tur att jag har Viktor som kan dra ner mig på jorden när jag svävar iväg upp i det blå! Mina två V:n är det bästa jag har! ♥
Panikångest.
Nästa steg är mer eller mindre "ofrivilliga" rörelser, ett evigt snurrande i sängen. Och sen drar det igång på allvar. Oftast får jag häftiga hjärtklappningar, svettas och blir yr, känner ett obehag i ögonen som inte går att förklara. Jag får känslan av att bli strypt och får svårt att andas. Ibland börjar jag att gråta, andra gånger inte. Det är jätte obehagligt.
Jag har drabbats av panikångest i så många år, jag har lärt mig leva med det. Det går i perioder, ibland får jag det ofta men sen kan det gå flera månader mellan gångerna. Värst är när jag får det på andra ställen än hemma. Förut kunde jag få det när jag skulle betala i kassan, gick på stora torg eller i stora folkgrupper, kände mig iaktagen eller när jag hamnade i situationer då jag skulle välja saker (exempelvis plocka i en påse med frukt/grönsaker eller beställa mat). Anfallen är ibland lindriga men oftast kraftiga eller rent ut sagt förjävliga!
I vintras när jag va höggravid fick jag ett anfall inne på Ica sent en kväll. Det vart så illa att jag va tvungen att sätta mig på golvet mellan hyllorna, jag kunde inte få bukt på det annars. Folk stirrade på mig, såklart, och någon måste ha kontaktat peronalen för efter en liten stund kom en väktare och va väldigt otrevlig och försökte få mig ut ur butiken. Han kallade mig både det och det andra, han trodde att jag va en missbrukare...
Jag skäms inte längre för den jag är, skäms inte över mina diagnoser och har inga som helst problem med att prata öppet om det. Jag vet att det sticker i ögonen på vissa, en del anser att det här är sånt man ska hålla för sig själv men jag vägrar! Jag måste få prata om det för att kunna läka.
Min dröm är att en dag kunna vända allt det jobbiga till någonting bra - jag vill hjälpa andra som är i min situation. Att få prata med någon som har erfarenheten är tusen gånger bättre än att prata med någon som har läst i en bok hur saker och ting är. Dessvärre har jag varken orken eller tålamodet till att plugga så mycket som det faktiskt krävs för att få jobba med det jag vill. Det är så snevridet... jag är övertygad om att jag är minst lika bra när det gäller kontakten med människor som dom som har höga betyg och lätt för att lära!
Nåja, nog om detta. Jag kände bara för att skriva av mig lite. Undrar hur många som faktiskt orkade läsa mitt svammel?
Blondes have more fun!
Igår kväll ville jag inte lägga mig och sova, ville inte förstöra frisyren. Haha, det är väl ett bra betyg och ett tecken på att man är nöjd? La huvudet på kudden och försökte ligga stilla för att sabba så lite som möjligt, hårnålarna gjorde ont i skallen men jag pinade mig till sömns i alla fall. Vaknade efter några timmar av att det gjorde ont så jag vart mer eller mindre tvungen att ta ur nålarna.
Imorse när jag vaknade så var frisyren nästan densamma som när jag somnade, lucky me! Vanligast är väl att man borsta håret på morgonen men inte jag, nej nej, jag ruffsade till det i hårbotten och voila! frisyren var fixad.
Många säger ju att man som kvinna känner sig så vacker när man är gravid men det gjorde aldrig jag. Tiden som gravid minns jag som härlig på så vis att jag bar på ett barn och hade en fantastiskt fin mage men hemsk pga hur jag såg ut i övrigt. Mycket berodde på att jag i höstas klippte av mig mitt långa blonda hår och färgade den korta frisyren mörk. Men nu så är jag back on track - blond och har en frisyr som jag är nöjd med!
Visst är det knepigt att håret har sån stor betydelse för hur man mår? Eller är det bara jag som är knäpp?!
Jag lägger ner.
Mitt irritationsmoment handlar mestadels om mig själv (egentligen behöver det inte vara så men nu är det så, det är bara sån jag är) men även om andra i min omgivning. Jag känner en enorm press och stress över att släkt och vänner ska få träffa Viggo. Jag försöker fixa och trixa för att få tiden att gå ihop, jag ringer och smsar, vrider ut och in på mig själv stundtals.
Vissa förväntade jag mig mer av och andra, som jag inte alls hade förväntat mig någonting av, har överraskat med sitt engagemang. Visst är det konstigt hur det kan bli? Det är inte min mening att tvinga oss på folk, jag har helt enkelt trott att vissa släktingar och vänner vill träffa oss men nu börjar man ju fundera hur pass viktigt det egentligen är när det är jag som ständigt/oftast hör av mig och försöker se till att vi ses?
Vilken tur att vi har er andra, ni underbara stjärnor som verkligen vill träffa oss utan att vi behöver tjata, ni hör av er till oss. Att ni inte får chansen att träffa oss/Viggo oftare gör mig ledsen (och en aning stressad). Jag ska börja lägga all krut på att se till att få träffa er istället för att jaga folk som inte ens verkar bry sig.
Hädanefter får folk komma och hälsa på oss eller bjuda hem oss till sig, jag tänker inte stressa upp mig för att andra är bekväma, ointresserade eller inte kan ta för sig här i livet. Punkt.
Fröken med fräknar lättar sitt hjärta.
Nämen se där, en bild på mig! Vanligtvis ser man bara min nacke på bilderna nu för tiden. Observera den lilla tofsen jag lyckades få till igår. Ni som följer mig här i bloggen vet ju vilket tjat det varit om mitt hår, hur mycket jag ångrar att jag klippte av mig håret och färgade det mörkt. Men nu börjar det ordna upp sig! :)
När jag såg den här bilden så slog det mig att jag har blivit en mjukis. Den hårda fasaden syns inte lika tydligt längre. Att jag numera ser jävligt sliten ut är en annan historia! Sen Viggo låg i magen har jag utvecklats och har ett annat tänkande än innan jag blev gravid.
Livet (och humöret) har på sätt och vis blivit lättare men samtidigt utsätts man som nybliven första gångs mamma för enorm stress, press, oro, ångest och ja gud vet allt! Eller så känner jag i alla fall men jag är expert på att sätta ribban för högt så att säga, höga krav på sig själv och prestations ångest är min vardag. Att dessutom behöva dras med äckel borderline och ADHD gör inte saken lättare. Men jag kämpar på! Renoveringen av huset har också varit jävligt påfrestande för både mig och Viktor, det ska jag inte sticka under stolen med.
Det är lättare och oerhört mycket mer motivarande att kämpa nu när vi har lill V. Jag vill vara en bra mamma och en bra sambo också givetvis. Livet behöver inte vara tip top, tjo och stim, hej och hå, rajtan tajtan jämt. Både jag och Viktor måste lära oss att varva ner och njuta av det som finns här och nu. Jag älskar er mina två V:n, tillsammans är vi oslagbara!
Tanken va att bjuda er på en bild av mig men ni fick dessutom en halv novell!
Det här med namn...
Ni som följer min blogg vet ju att våran son heter Viggo - ett namn som varit självklart från allra första början. Visst, jag va lite inne på Lorentz också men lyckades inte övertyga Viktor. Lite creepy va det ju när Viggo föddes på dagen då Lorentz har namnsdag!
Caroline, Viktor och Viggo. Det låter väl bra?
Låter absolut bra men det är inte helt bekymmersfritt. Gossen kallas ofta för Viktor, namnen är för lika. Nyss hörde jag pappa Viktor kalla sin son Viggo för Viktor...
Att vara stark.
Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest. Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att leva livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den, att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen. Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.
I huvudet på fröken Prim!
Det märks att jag har mycket tid över till att tänka, fundera och spekulera om dagarna. Hjärnan går på högvarv. Kanske blir tankarna ännu djupare nu när det verkligen börjar närma sig ankomst?
Jag funderar på allt möjligt - allt ifrån namn, amning, blöjor, uppfostran, framtiden... listan kan göras lång! Just nu funderar jag mest på det här med att påverka förlossningen. Man kan ju läsa om olika metoder som sägs påskynda processen. Det är allt ifrån att gå i trappor, dricka hallonblads te, ricinolja, alkoholfri champagne, rulla en dank kula på fotsulorna, putsa fönster, äta färsk ananas, massera fotknölarna, hinnsvepning hemma och såklart den klassiska färdknäppen.
Vad tror ni, går det att påverka? Är det möjligt att starta eller i alla fall påskynda förlossnings arbetet? Jag tror att bebisen kommer när den är redo helt enkelt men kan absolut tänka mig att testa sånt som sägs kunna påskynda det hela, om det är ofarligt och riskfritt! Sunt förnuft. Att motionera i den mån man kan, vila och äta tror jag är viktigast inför förlossningen. Inte i syfte att starta den men för att må bra och lättare orka med den. Dags för 'kuckelimuck meducin', later dudes!
Att namnge en bebis.
Vi har från början varit överens (tack och lov!) om ett pojk och ett flicknamn. Pojknamn va lätt eftersom att jag inte tycker att några andra pojknamn känns lika rätt som det vi valt. Visst finns det många fina namn men det ska kännas rätt också. Flicknamn finns det en hel drös av och det blir för många att välja på istället! Men även flicknamn va givet, vi hittade ett namn som kändes rätt!
Många har sagt till oss att det inte alls är säkert att bebisen ser ut som en tex Caroline när hon väl är född och att namnet man valt innan födseln inte längre känns lika givet. Jag hette Linda i några veckor om jag inte missförstått historien? Det må så vara men jag har svårt att tro att vi kommer känna så, vi har ju bara ett pojknamn som känns riktigt bra. Skillnad vore det kanske om vi väntade en flicka för fina flicknamn finns det som sagt för många av!
Hur har det varit/hur är det för er?
Har det varit lätt att välja namn? Hur tänkte du/ni när ni valde namnet, finns det någon historia bakom namnvalet? Är du och din partner överens? Och efternamnet för er som inte har samma efternamn, är ni överens om det?
Och det här med mellan namn - har era barn mellan namn eller ska bebisen få det? Jag personligen ser ingen meningen med att ge barnen flera mellan namn bara för att. Först funderade jag på om vi inte skulle skippa mellan namnet men efter en stunds funderingar så kom jag underfund med att det faktiskt låter bättre med ett andra namn. Det finns dessutom en tanke bakom det namnet.
Det skulle vara roligt att höra hur ni andra resonerar kring det här med namn!
110108.
Jag har varken lust eller ork till att blogga just nu. Är jätte trött och det händer inte så mycket om dagarna, har ingenting att dela med mig av för stunden.
Jag har hamnat i en svacka känslomässigt, det är ganska stormigt inombords - rörigt i skallen av alla tankar och rastlöshet i kroppen av oro. Det är en storm jag måste rida ut och jag tror och hoppas att det inte tar alltför lång tid. Borderline och ADHD eller gravidhormoner, eller en kombination av rubbet kanske?
Jag har sovit dåligt i flera nätter och jag tror att det har stor inverkan på hur jag mår. Jag ska mysa ner mig på soffan och försöka slappna av och ladda batterierna, hoppas på att må bättre redan i eftermiddag. Solong!
Jordens undergång närmar sig!
Jag kan inte låta bli att tänka på det - är det bara en slump eller hur ska man tolka detta? Det finns ju säkert en förklaring till allt som sker men lite underligt och kusligt är det ändå tycker jag! Vad händer härnäst?
Årets skämt eller???
Jaha, då har man lyckats igen då. Stackars karl som råkar ut för mig!
Jag är så less på Försäkringskassan och deras nonchalanta sätt att behandla folk! Det har bara varit krångel hela hösten, har inte fått en krona utbetalt men jag har rätt till det. Ärendet bollas runt och ingen tar tag i det. Det här är ännu ett exempel på det jag skrev om häromdagen.
I förmiddags ringde jag Försäkringskassan för att stämma av hur det går eftersom att jag inte hört någonting ifrån dem angående varken sjukskrivningen eller föräldrarpenningen. Jag borde inte ha blivit förvånad över svaret jag fick med tanke på vilka det är jag har att göra med. Ännu en gång har dom klantat till det och vore det inte för mitt samtal så hade ingenting hänt i ärendet och jag hade vecka efter vecka väntat på ett besked som aldrig skulle komma...
Jag vart så arg och ledsen, kände mig förnedrad och hjälplös. Va fan ska man göra för att få den hjälp man har rätt till?! Alla känslor bubblade under min hud och jag kände att jag måste få ut alla känslor - rev åt mig jackan som sattes på i farten och tog med mig hunden upp i skogen, pulsade en bra bit in och lutade mig mot en tall. Vrålade allt va jag orkade och det kändes genast mycket bättre. Elsa tittade på mig som om jag vore tokig. Ja jag kände mig tokig för stunden men oj så välbehövligt det va! Snyftade en stund för mig själv och försökte samla mig när jag hör hur det knakar och pulsar i snön bakom mig.
"Mår du bra?!" hör jag någon fråga med andan i halsen. En karl i 60 års åldern kommer halv snubblandes fram till mig, rosig om kinderna. "Jag hörde hur du skrek, mår du bra?!". Vad svarar man på det liksom? "Ja jag mår bara bra, tack!". Nej, förmodligen lär han ju inte tro mig, vilken normal människa som mår bra står och vrålar som en stucken gris i skogen?
Ännu en gång har jag lyckats! Såhär i efterhand så skrattar jag åt det så att tårarna sprutar. Stackars karl! Ni undrar säkert va jag svarade honom? Jag sa som det va, jag behövde bara några minuters 'skrikterapi'. Jag tror inte han fattade va jag menade för han vände sig om och gick utan att säga någonting alls...
Inte så konstigt att man är ett kontroll freak!
Det som irriterar mig nu är Telia och deras snorkiga personal!
I höstas tecknade jag fri surf till mobilen men eftersom att mobilen åkte fram och tillbaka på reparation under hösten och jag fick en gammal skruttig lånemobil valde jag att avsluta tjänsten ganska omgående. Killen i butiken påstod att han tog bort tjänsten och jag nöjde mig med det.
Men... igår när fakturan kom så upptäckte jag att jag har haft tjänsten hela hösten och vintern och får nu betala 69 kronor per månad för skiten! Jag har inte ens utnyttjat surfen pga att jag tog bort tjänsten. Ja, så lätt vart jag blåst på några hundringar.
Ringde kundservice nyss för att reda ut detta och fick prata med världens kanske snorkigaste tjej? Avslutade samtalet med att säga 'du jobbar med kundservice men verkar inte behärska servicen så bra. Dags att byta yrke kanske?'. Haha, gravidhormoner eller vadå?
Viktuppgång i graviditeten. Hur intressant är det egentligen?
Det som retar upp mig är denna jävla vikthysteri vi har i samhället! Innan jag vart gravid så berördes jag inte så mycket av den förutom det som stod i media men jag valde att inte bry mig. Men när jag vart gravid gick det inte att undvika längre, hur gärna jag än vill! Jag vet att det är många gravida som skrivit om ämnet sista tiden och jag tänker inte vara sämre.
I början av graviditeten gick jag ner i vikt för att sedan stå stilla i vikten under flera veckor. Jag vet inte riktigt i vilken vecka det vände, kan det ha varit i vecka 30 - 31? Hur som helst, nu visar vågen betydligt mer än den gjort förut! Det känns lite konstigt att se så pass höga siffror på vågen, jag är ju inte van, men jag bryr mig faktiskt inte så mycket för jag känner mig inte så stor. Visst, jag har en mage men inte i något jätteformat och kroppen har samlat på sig rejält med vätska. Jag har sett tjejer som blir enorma i storlek och det är jag verkligen inte! Ibland kan jag känna mig ful och tycka att det är jobbigt när kläderna smiter åt och inte längre passar men hallå, vilken gravid tjej känner inte så någon gång under graviditeten?
Kommentarer som 'shit va stor du har blivit' 'du har gått upp i vikt va?' 'hur många kilon har du gått upp egentligen?' 'nämen titta, du börjar ju få dubbelhaka!' 'äter du mycket onyttigt?' 'när bebisen är född finns det massor med bra träning för att komma i form igen!' gör mig spyfärdig! Eller när folk ska agera stylister och påpeka hur man borde klä sig. SUCK!
Det jag försöker säga är att jag mår bra och min bebis i magen också, är inte det huvudsaken?! Jag tycker det är lite småfräckt, eller ganska mycket fräckt faktiskt, att kläcka dessa kommentarer så som vissa gör, inte enbart till gravida. Tänk er för innan ni yttrar er, det kan faktiskt såra folk! Ta hand om er egen kropp så tar jag hand om min. Och dessutom kanske man inte kan påverka vikten vissa gånger, som i mitt fall. Jag är gravid - självklart går jag upp i vikt! Jag har samlat på mig väldigt mycket vatten - ja jag må se ut som en michelingubbe men så snart bebisen är förlöst så försvinner det mesta!
Jag skakar oftast av mig det snacket men kan inte låta bli att bli uppretad på hur folk beter sig. Allt är så ytligt numera. Det vore mycket trevligare om folk frågade hur jag mår istället för att påpeka vikt och utseendet.
Jag är fortfarande samma tjej som på bilden ovanför men med lite mera 'hull' och lite mer gravidhormoner. Gravidosaurius som min älskade Viktor brukar kalla mig, så passa er! Hihi!
